Medvinden

Southwind III



Flower

Archive for January, 2009

Floridiansk storstädning.

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan vi satt hemma hos Joe och skrev under en gulblekt papperslapp och skakade hand. Veckan som gått har till mycket bestått av städning. Joe verkar vara den typen av människa som ser det värdefulla i varenda liten pryl. Han har lagt fruktansvärt mycket “bra att ha” grejer här och var i båten. En del är ju verkligen bra att ha, som två kilo slangklämmor och reservdelar till motorn, men vi får kasta mängder av gamla rostiga prylar, oljeindränkta linor och gubbens gamla kläder.

Bland allt otrevligt vi stött på kan nämnas ett par ödleskelet, döda kackerlackor, mögel och två paket 30 år gammal nödmat. Hon har verkligen inte blivit ordentligt städad på hur länge som helst och det skall bli skönt när vi väl är klara! Saker och ting tar verkligen lång tid. Dels för att man hela tiden ser nya smågrejer att pilla med och dels på grund av alla trevliga människor vi stöter på dagarna i ända. Alla som kommer förbi, såväl andra båtägare som ett gäng cyklister i svarta tajts och neongula västar, vill snacka lite och önska oss lycka till. Speciellt äldre seglare är det roligt att snacka med. Hemma i Sverige möter man ofta en väldig skeptis av gammal “kloka” gubbar och andra besserwisser som dömer ut hela projektet med en fnysning. Här däremot är det de äldsta och erfarna som peppar mest. “Gör det nu medans ni är unga och njut”! Jag vet inte om det är för att vi är så unga eller om vi bara ser väldigt fattiga ut, men vi får massa saker av folk hela tiden. Av ett gammalt par som sålt sin båt fick vi kartor och pilotböcker över hela karibien och av en annan fick vi en gammal dinge (gummibåt som man har för att ta sig in till land då man ankrat). Dingen var i och för sig i dåligt skick, lite alger växer på den och vi måste limma en gummisarg, men en ny kostar upp emot 10 000 så vi blev väldigt glada.

Vi hoppas bli färdiga med städningen snart så att jag kan börja dra om elen som mest är ett virrvarr av kablar och lödningar. Jonas skall ta sig an det han gillar bäst, toan och när den är i bruks skick igen så vet vi alla vart vi kan finna honom. Skämt åsido så skall han ta sig an motorn vilket nog skall gå bra då den verkar vara i bra skick.

Tänkte passa på att tacka för alla kommentarer, både här på¨bloggen och i vår Facebook grupp. Det är kul att så många därhemma vill följa våra framsteg!

Varma hälsningar från Florida!

Videoblogg #1

Tyvärr lite dålig kvalite, men håll till godo, vi skall investera i en riktig videokamera snart!

EDIT:Först försvann slutet av filmen men Youtube hjälpte oss, nu kan ni se hela filmen!

En fransk madame!

Det var fredag eftermiddag, jag och Jonas klev ur bilen i Port LaBelle, en liten stad på 4000 invånare i mitt emellan Altanten och Mexikanska golfen. Där, i marinan låg en underskön fransyska förtöjd. Med sina 36 fot låg hon och guppade inbjudande, det var kärlek vid första ögonkastet!
Southwind III som hon heter är en franskbyggd Amel Kirk av årsmodell 1978. Hon har en sluprigg som tar henne framåt och en Volvo Penta 25 hk disel som spinner som en klocka! Nu vet jag att efter vårt bilköp så är det många ev er som börjat tvivla på vårt omdöme. Men vi kom inte hit för att köpa en bra bil, vi kom hit för att köpa en bra båt!
Så för att försäkra oss om skicket anlitade vi igår en grodmann som tittade till kölen. Hon fick klart godkänt för en så gammal dam och idag gick vi vidare med hjälp av besiktningsmannen Paul. Paul och jag har haft kontakt via email i ett par månader, allt genom vår konsult John Neal. Denna brittiske besiktningsman blandade kommentarer om båtens alla skrymslen med sin typiskt brittiska humor. Efter ett par timmar var han nöjd med vad han sett, -en så här fin båt blir svår att hitta för samma pris!
Något som är bra är att båten från början är tänkt som en havsseglare och allt är byggt med havssegling i åtanke och inte som de flesta båtar som är anpassade för dagsseglingar. Det betyder att vi inte behöver göra allt för stora förändringar för att hon skall vara redo att tas ut på de sju haven!
Efter att båten blivit godkänd åkte vi upp till ägaren, Joe Crunks hus för att titta på seglen. Det finns två helt nya segel som knappt använts plus sex gamla segel, alltid bra att ha i reserv! Joe Crunk är en typisk amerikan som efter att fyllt 80 inte längre orkar med att sköta båten. Vi satt ner, skrev ett papper, gav honom en handpenning och skakade hand. Båten är numera vår och imorgon skall vi till banken för att slutföra köpet! Ni där hemma får bara goda nyheter härifrån USA! Den 44e presidenten har precis tagit över makten och de två svenska vikingarna har fått sig en fransk dam att bita i.
Joe däremot kanske inte höll med i det goda med han nye president då han efter att allt var klart sa;
“So we’ve got a nigger as a president now hu”. Jag och Jonas nickade, det fanns inte så mycket att tillägga. På vägen ut till bilen skickade han med oss självuppvärmande Beef Stew och ett par konserver kyckling, jag antar att han tyckte vi ser lite taniga ut. Men på oss går ingen nöd, sämre dagar än denna har jag haft. Ikväll skall vår franska Madame få vagga mig till sömns!

Jeepen Jesper…

Ja, nu var det ett tag sedan sist vi uppdaterade bloggen. Det beror framför allt på att vi varit väldigt upptagna sedan vi kom till Fort Lauderdale i måndags. Men vi börjar med Fort Myers, Plamstaden där vi först landade.
Emily, som vi bodde hos de första två nätterna blev snabbt en väldigt bra vän och vi hade många diskussioner om livet här och hemma. I söndags var vi på stranden med henne och både jag och Jonas brände oss såklart. Men lyckligtvis för mig så är det bara Jonas näsa som fjällar.

Så i måndags satte vi oss på Greyhoundbussen som skulle ta oss från Mexikanska Golfen till Atlanten. Vi körde längs Aligator Alley som vägen kallas. Inte utan anledning då den sträcker sig genom norra delen av naturparken Everglades och vi hann se skymtar av i vart fall ett par aligatorer, eller “Gators” som det säger på bred sydstatsdialekt.
Här i Ft Lauderdale blev vi upphämtade av Darrell i hans orange SUV med nummerplåten “ON ALL 4Z”. Darrell är krigsveteran som numera bor tillsammans med sin man Tim. Eftersom de inte jobbar finns det mycket tid åt karate och gymmet. Nu skall det tilläggas att dessa två muskelberg är två av de trevligaste personer man kan tänka sig. Eftersom Darrels mamma är sjuk nere i Miami så ägnar de ganska mycket tid åt att köra ner där varje dag men på kvällarna så brukar vi sitta framför TVn och prata. De båda är verkligen amerikanska i hur de lever men pratar oerhört mycket om hur dåligt Bush behandlat deras land, vad alla andra länder måste tycka om USA nu och att de vill se snabba förändringar, precis som Obama lovat. Det skall bli mycket spännande att får vara här när den 44e presidenten skall ta över makten på tisdag.

De senaste dagarna har vi ägnat åt biljakt. För det måste sägas; i detta landet tar man sig inte långt utan bil. För att ta oss ut till bilhandlarna tog vi en buss där vi i princip var de enda vita. Sedan tror jag vi gick en mil längs en jätteväg där bilarna susade förbi och bilhandlarna låg på rad.
Så dök det plötsligt upp, “Fuzzys Car Tires” och det var här någonstans, på väg in till ägaren, John Fazzini, som vi började känna oss som i mitten av ett Sopranos avsnitt. John, eller Johnny hade inget inne men ringde upp Tommy, bilhandlaren brevid. Han hade en underskön skrothög till Jeep som någon bytt in. Den startade inte, okej, men kanske kunde “Johnny down at Fuzzy help you guy’s out”. Johhny är tredje ledet utvandrad italienare och driver sin faders gamla bilfirma. Hans sekreterare och fru är en platinablond donna i fyrtioårsåldern. I deras kontor springer en chi-wa-wa hund omkring i en tshirt med guldig bling bling text. Men jag skall inte kasta någon skit över Johhny då han är bland alla de trevliga och hjälpsamma amerikaner vi mött. Han har hjälpt oss oerhört med bilen som just nu står på lagning i hans verkstad.

Ja, precis som ni läste. Vi köpte en bil som direkt fick tas in på lagning. Köpet hanterades av vår ny “vän”, eller amigo, JT. JT är nog definitionen på skojare, en mexikan i sina bästa år, som skrattar åt sina egna skämt och hela tiden upprepade, “It’s a good Jeep”. Jo, vi ser att denna krockskadade skrothög är en jävligt bra bil, speciellt eftersom den inte startar. När så Johhny fått igång den, gick vi in och skrev på alla papper. 742$ med skatt, inte illa pinkat för en så fräsch V6a. När den sen inte ville starta så att vi kunde köra Jeepen Jesper över till bilhandlaren trodde jag att Jonas skulle få spader på JTs tjat om att det fortfarande var en bra bil.
Nu sitter vi alltså på Dunkin’ Donuts och väntar på att Johhny och Pablo skall få ordning på kärran så att vi kan åka och titta på en båt imorgon. Det skall bli skönt att få komma igång med båtletandet som ju faktiskt är själva grejen med resan.

Segla lugnt och kolla in våra nya bilder!

Äntligen framme i palmstaden!

När vi skrev förra inlägget så satt vi fortfarande lyckligt tillbakalutade i våra säten, halvsov och pratade lite nervöst med varandra om hur det skulle gå när vi kom till gränskontrollen i USA. Vi hade en väldigt gediget reseapotek för någon som skall på semester i USA och fast att vår underbara läkare Johan Lundgren skrivit intyg och försäkrat oss om att allt var grönt, fanns det en viss känsla av oro i kroppen. 

Där satt vi intet ont anade att passageraren framför oss skulle visa sig vara en fruktansvärt högljud finne så snart han fick i sig lite att dricka. Tyvärr för hans del, så somnade tysken som han först försökte få med i sin finska suparlek. Då vände han sig såklart till oss, och när vi förklarat varför vi var på väg blev han helt till sig av beundran och skulle genast beställa in en runda åt oss alla. Dessvärre så var inte alla runtomkring oss helt glada i att han skrek ut that is fucking great! när vi förklarat vår färdväg. Speciellt inte den febriga tyska med två små pojkar i femårsåldern som nog helst skulle sett att personalen ombord öppnande en lucka i golvet och låta finnen hoppa. 

Så efter 10 timmars flygning, med en däckad finne och två ivriga svenska seglare i lasten så landade äntligen vår tyske pilot på amerikansk mark. Eftersom vi inte ville stå och köa med vår nya vän blev vi sist av planet, och sist i kön till passkontrollen. Kontrollen gick väldigt bra, tanten blev dock lite orolig när Jonas ärligt svarade att vi var arbetslösa. Insläppta blev vi i alla fall tillslut. Sen förstår nog inte tull tjänstemannen hur lyckliga han gjorde oss när vi som enda personer slapp scanna väskorna i tullen utan fick gå bakvägen, ibland skall man ha tur!

Så, när vi två timmar efter att planet landat fick syn på Emily i sin rosa scarf gick en våg av lättnad genom kroppen. Hon visade sig snabbt vara världens trevligaste och hjälpsammaste människa och vi hade en mycket trevlig bilresa. Fort Myers är något av en pensionärs ort, dit äldre amerikanare drar sig tillbaka för att njuta livets sista dagar. Detta är också Trelleborgs motsvarighet här i staterna då skylten säger, Fort Myers – City of Palms. Detta stämmer dock mycket bättre in här då det faktiskt växer palmer överallt, och inte som i Trellehåla, utställda krukor!

Idag skall vi ta det lugnt och antagligen åka till stranden. Imorgon börjar jobbet, först bil sen båt och sen… Ja äventyret är här, nu skall vi bara njuta!

Bitte ein Bit!

Så var vi äntligen på väg. Just nu sitter vi på flyget, någonstans över Atlanten och önskar att tiden kunde hoppa sex timmar framåt. Så varför inte skriva lite om den senaste veckan som varit intensiv och hektisk, därav uteblivit bloggande.

Inför en så lång resa som vi gör så är det mycket som skall göras. Fullmakter har skrivits, bankärenden har uträttats, pengar har växlats och familj och vänner har besökts. Jag måste tacka alla de som hört av sig och önskat lycka till de senaste dagarna, känns bra med ert stöd.
När vi nu kommer till Florida landar vi i Ft Myers, en mindre turistort på Floridas västkust. Det enda vi vet är att Emmy med den rosa skjalen skall möta oss på flygplatsen och det är hemma hos henne vi skall spendera det första dygnet. Henne och vår värd i Ft Lauderdale, 42 åriga före detta sjömannen, numera bodybuildaren Darrell, har vi funnit via couchsurfing.com, kan rekomenderas för alla ni som är ute och ser världen. Vi skall alltså ta oss över till östkusten och till seglingsmeckat Ft Lauderdale där vi kommer att utgå ifrån. Väl där är bil prioritet nummer ett då landet i väst inte erbjuder någon lokaltrafik att hänga i något träd över huvud taget.

Så till resan och rubriken. Vi kramade av en gråtande skara med familj och flickvän på Kastrup. Därifrån gick rutten via Düsseldorf. Jonas pratade långt och heligt om den enorma currywurst han skulle trycka i sig väl framme i det tyska riket. Tyvärr blev det ingen korv, däremot en gemytlig “äkta” italiensk bodega och ett par tyska öl. Framröstad som klar etta blev Bitburger, eller som de säger här nere; Bitte ein Bit!

Hur, var, varför. Blogginlägg #1

Ja, nu sitter vi här runt en kopp kaffe och MEDVINDEN.COM är äntligen ute på nätet. Vi kan ju börja med att tacka webbis Kazuma för ett fantastiskt bra jobb!

Detta är alltså bloggen som skall ta mig (Oskar) och Jonas över halva världen, med vinden. En segeltur mellan två kontinenter och över världens största hav. Havet som Ferdinand Magellan döpte till det Lugna havet, och som är större än resten av världens landmassa tillsammans.

Men resan börjar inte i Stilla Havet. Först skall ett sund korsas och öriket Danmark blir vår utpost innan vi landar i ett förhoppningsvis varmt Florida. Väl där väntar förhoppningsvis vår drömbåt och vi kan inom någon månads tid kasta ankar och bege oss ut på äventyr, men mer om det under “Projektet”.

Men för att återknyta till rubriken lämnar jag ordet till min käre styrman, hur började det hela egentligen.

Jag (Jonas) och Oskar har känt varandra länge, sedan högstadiet då vi gick i samma klass. Länge hade vi en dröm om att spela i band och turnera världen runt tillsammans.Oskar var den som först la Rockstjärnedrömmen på hatthyllan, och efter att påtvingats spela i tajta jeans och pälsvästar så gav även jag upp den tanken. Musik är dock något jag aldrig kommer ge upp och gitarren skall så klart få åka båt. Efter gymnasiet började jag jobba som trädgårdsanläggare och Oskar jobbade på ICA. När jag vintern 07 jobbade på som bäst åkte Oskar till Chamonix för ett par månaders skidsäsong. Under tiden han var borta så började jag allt mer längta mig bort mot en annan vardag än den med jobb och tidiga morgnar. Det drömdes även i Chamonix och Oskars funderingar om en världsomsegling började få en mer konkret form. När han och Per-Ivar, som från början var den tredje medlemmen i projektet kom hem, var jag inte svårövertalad att följa med på äventyr.

Under sommaren 2007 började vi, jag och Per-Ivar, lära oss grunderna inom segling. Jag tog en veckokurs i segling och vi spenderade en hel del eftermiddagar i Oskars föräldrars kök framför sjökort och läroböcker.

Arbetet fortskred under hösten fram till att jag var tvungen att åka iväg två månader för ett jobb. Ett annat avbrott var när Oskar med fantastiskt kort varsel åkte till Kanada för att segla en båt över det blå havet till Frankrike. När Oskar kom hem började vi även planera för en flytt till Oslo efter årsskiftet.

Sagt och gjort, den första februari flyttade vi till en liten pluttig lägenhet i centrala Oslo. Kort därefter hade vi båda jobb och kunde börja sikta vår sista landetapp, vägen till Florida.

Nu sitter vi alltså här i ett snöigt Lund och är äntligen online! Om exakt en vecka kommer vi att vara på väg i vårt livs äventyr. Måste säga att vi har haft sämre dagar i våra liv.

Segla lugnt

Oskar och Jonas