Medvinden

Southwind III



Flower

Archive for June, 2010

Snabbvisit på Pitcairn

English verison below... English verison below…
Som jag skrev i förra inlägget hade vi tur med vädret när vi kunde ankra i Bounty Bay och alla fyra gå iland samtidigt. Dagen därpå däremot hade det börjat blåsa mer och rapporten sa att vindarna bara skulle bli starkare. Så vi beslöt oss för att spendera dagen på ön för att sedan kasta loss. Eftersom förhållandena nu var ganska usla, så stannade Phil på båten för att vakta ankaret.

Vi blev återigen hämtade av Brenda. Det var häftigt att se hur denna kvinna i 60åldern hanterar båten och bara leker sig fram i det stora svall som är precis på landningsplatsen. Vi åkte återigen upp till hennes hus där vi satt och pratade över en kopp kaffe om hur livet ter sig på den lilla ön. Jag och Anders känner varandra ifrån somrarna som vi spenderat i den lilla byn Vitemölla på Skånes östkust. Känslan man fick på Pitcairn var som när man besöker Vitemölla på hösten. Det är ofta lika ruggigt och blåsigt som vädret vi hade igår, men framförallt ligger likheten i det totala lugn som sprider sig över en på bad ställena. Vitemölla har 100 bofasta, Pitcairn 62. Bara så otroligt mycket mer isolerade då man bara kan få nya varor samt ta sig dit och därifrån var tredje månad.

Under dagen blev vi körda runt på ön av Brenda och hennes son Andrew som helt utan förväntan på att få något tillbaka bara tog hela dagen åt att visa oss deras ö. Vi var på deras Bounty museum som har lite delar av skeppet kvar, bland annat skeppsbibibeln. Sedan bar det av till en dam som hette Irma. Tanten var 82 år gammal och hade skrivit en kokbok om deras traditionella mat som hon gärna signerade åt oss. Vi pratade med många av öborna eftersom alla stannade till om man mötte dem eller bjöd in en på kaffe ifall man hade vägen förbi. Tillsammans med Brenda klättrade vi även upp till Christians Cave, en grotta ganska högt upp på berget som Christian, myteristernas ledare och Brendas släkting skall ha haft som gömställe ifall ett skepp skulle komma för att leta efter myteristerna. Vår alla kondition hade fått lite stryk efter den långa seglatsen. Brenda däremot pinnade på, barfota dessutom, uppför bergets kam.

Vi fick på eftermiddagen ett anrop ifrån Phil om att ett av våra ankare hade gått av. Tydligen, såg jag senare, hade det satt sig i en sten och i de stora vågorna ryckt söder repet. Som tur var hade Andrew en dyktub jag kunde låna, av bar det ut till båten igen. Det var naket att dyka utan våtdräkt och BCD och bara några vikter fästa i ett gammalt byxbälte. Men det hela gick bra och vi fick ett rep om ankaret. Under tiden som jag var nere åkte Brenda in till land och fick med sig ut två korgar, fyllda till bredden av frukt och grönsaker. Människorna på Pitcairn tillhör de vänligaste jag någon sin mött, det är personer som dessa som gör att man får hopp om världen.

Så var det dags att ge sig av, denna gången en 300 sjömil, ca två och ett halvt dygn, till Mangareva, Gamblier Islands. Detta är den sydöstra änden av Franska Polynesien och skall enligt alla guideböcker ha en fantastiskt mycket lugnare ankring än Pitcairn. När vi skulle ha upp vårt huvudankare fick vi återigen problem. Ankaret satt i sand men när vi drog det lös drev det fast i en sten och satte sig som berget. Det var mycket svårt att få loss och dra upp det i de stora vågorna som byggts upp. Vi kämpade i en timme och under tiden slogs vårt bogspröt loss. Tillslut märkte jag att vi drev lite och gjorde ännu ett försök att med motorn köra loss ankaret. Det lyckades och vi kunde köra ut på djupare vatten för att hala upp kättingen. När hela paketet var upp upptäckte vi att hela ankaret hade böjt sig som en ostbåge i en 90 tradig vinkel. Det är verkligen stora krafter involverade och jag är glad att vi inte hade söder något allvarligare eller skadade oss själva under arbetet. Nu seglar vi i stark medvind och hoppas vara framme den första juli.

Tills dess, segla lugnt där hemma, och glad midsommar i efterskott.

English verison below... A quicke at Pitcairn
When anchoring in Bounty Bay was possible the morning of arrival at Pitcairn Island, we had good luck with the weather. Pitcairn is known for it’s bad anchorage so the fact that all four of us could make it in to shore at the same time was really good news. Although, the good weather didn’t stay long and at the morning of the second day we decided to spend just that day and then move on in the evening. The conditions was now pretty nasty so Phil stayed as anchor-watch aboard. We we’re picked up by Brenda in their surfboat since it’s really hard to get past the surf and up on the jetty in big swells. Brenda however, handles that boat like no other woman in her 60s that I know of. Ashore we all went up to her house for coffee and a long talk about the life at the Island. There’s a relaxed and calm feeling that hit’s you here. Everything is so quiet and you feel really comfortable, also that is after 18 days at sea.. There is only 62 people living here right now and that also makes the atmosphere really laid back, but not in the caribbean way, people still seems to get their stuff done down here.

During the day, Brenda and her son drove us around the island just without us asking, really nice hospitality! We visited the Bounty museum where they have some artifact from the ship wreck. After that we went to Irma, and old lady that wrote a cookbook with traditional Pitcairn food which she gladly signed for us. We spoke to many of the islanders since everybody stops on the road for a chat or invites you in for some coffee. In the afternoon Brenda took us up to Christians Cave where the old mutiny leader and her ancestor used as a hiding place if a ship where to come and look for them. My condition after they days sitting still at sea was pretty bad. Brenda however outrun as all, barefoot!

Later on we got a call on the radio from Phil saying that our backup anchor had chafed off. Brendas son had a scuba tank which I got to borrow and of we went on a mission to recover the rod. It felt pretty naked to dive with no Wet suit or BCD but it all went fine and we soon had a rope round the anchor. While I was down Brenda drove back to shore and brought us two baskets filled with fresh fruit. The kindness and hospitality of these people are among the best you’ll find in the world and must be experienced! If you have a boat, go here!

When we we’re all back in the boat we prepared to head off towards Mangareva, Gamblier Islands. One more problem would be in our way though, main anchor. Because when We started pulling, it came lose from the sand and got stuck in a rock. it was Really hard and dangerous to get it loose in the big waves that had built up. We smashed the bow roller and some metal parts up front. Finally The waves made it get lose somewhat and We ran for it with the engine. Luckily it worked and we were lose! All totally fatigue sat down and had dinner while the lights of Pitcairn slowly faded away for sight. The memory will always stick in my mind!

Bounty Bay – Pitcairn Island

English verison below... English version will soon be available
För de flesta människor så har namnet Pitcarin igen betydelse. Jag tror de flesta inte ens vet vad det är för något och än mindre var det ligger någon stans. Om man däremot säger myteriet på Bounty, är det i alla fall någon som känner igen namnet på den klassiska berättelsen. Det hela utspelar sig på mitten av 1700-talet. MMS Bounty, med kapten Blight och förste officer Flecher Christan seglar ut ifrån Englad med målet Tahiti i sikte. Väl där är tanken att samla ihop brödfruktsplantor som man skall transportera till Karibien. Tanken är att man på detta sätt skall få billig mat till slavarna som jobbar på Engelsmännens sockerrörsplantage.

Resan är hård, men man kommer tillslut fram till Tahiti. På den tiden var detta paradiset för de engelska sjömännen som efter månader till havs här möttes av vackra kvinnor som gärna erbjöd sig till dem i hopp om gåvor ifrån England. Man blev tvungen att stanna på Tahiti i fyra månader för att samla plantorna. När skeppet så var klart för avfärd hade många av sjömännen fäst sig vid en kvinna och var inte direkt sugna på att lämna paradiset. Detta i kombination med olika grymheter ifrån kapten Blight ledde tillslut till att Fletcher Christian ledde ett myter ombord. Kapten och nitton män sattes i fartygets slup till sitt eget öde. Bounty seglades tillbaka till Tahiti. Där tog man ombord några frivilliga kvinnor och män och seglade sedan ut för att finna en ö att gömma sig på. Man letade länge och väl, och av en slump upptäckte man att ön Pitcarin var fel utmärkt på sjökortet; risken att bli upptäckta var således minimal. Man slog sig ned på ön. Skeppet sänktes i vad som skulle komma att heta Bounty Bay, samma vik där vi nu ligger ankrade. De personer som bor här idag är släktingar vars familjer härstammar ifrån fyra av myteristerna ifrån HMS Bounty. Men innan jag berättar om när vi gick iland så spolar vi tillbaka historien två dygn.
Det är den tjugofemte juni, klockan är runt nio på kvällen. Solen har sedan länge gått ned men det är fullmåne så hela havet är upplyst. Stefan har vakten och han kan precis skymta en ö fem nautiska mil på babord sida. Det är Henderson Island vi seglar förbi, och vi har därmed 110 nautiska kvar innan vi når land, Pitcarin Island, definitivt en av höjdpunkterna på resan, och en ö jag drömt om att besöka i flera år nu. Det betyder ca ett dygns segling, men vi hoppas på att kunna göra bra fart så att vi kommer fram innan solen har gått ned följande dag. Under dagen har vi haft bra väder med sol och vinden rakt i ryggen. Detta gav lugna förhållanden. Vi har alla saknat bröd väldigt mycket under seglatsen och nu fick Stefan tillfälle att baka. Jag ljuger inte när jag säger att ugnen gick varm hela dagen, vi fick runt tio limpor på ett dygn! De gick alla åt, speciellt under nattvakten.

Jag blir väckt av Anders under natten för att vinden har ökat, vi tar ett rev i storseglet. När så morgonen infinner sig är himlen molntäckt. Jag lägger mig för att sova några timmar varvid Phil tar över vakten. När jag vaknar en stund senare spöregnar det och vinden har börjat vrida av från att vara med oss till att komma snett framifrån. Jag sticker ut och hjälper Phil med seglena. En stund senare blåser det kuling med stormbyar, riktigt ruggigt alltså. När jag skall kika efter varför genuan står och fladdrar upptäcker jag att den skörat. Sömmen har gått upp mitt i seglet ca två meter. Vi tar ner det. Eftersom detta är vårt reservsegel har vi bara stormfocken kvar att hissa. Men då förhållandena har lugnat ned sig hade vi nu förlorat vår största kraft framåt. Vi fick dra igång Volvon. Anders börjar sy nya stygn, tre sicksack sömmar som skall lagas för hand. Bara en stund senare stannar motorn. Vi misstänker luft i dieseln då vi haft detta problem tidigare. Efter en stunds meckande har vi den gående igen. Men alla motgångar har försinkat oss. Vi har radiokontakt med öborna, som inte rekommenderar att gå in och ankra ifall det är mörkt när vi kommer. Mycket riktigt kommer vi en timme efter solnedgången. Vi seglade upp på öns läsida för att invänta morgonen. Fast än det gungade en del var det en underbar känsla att ha land precis undanför. Vi åt en välbehövd middag och drack rödvin, äntligen framme, efter mer än 18 dygn till havs!

Nattsömnen blev dock inte så bra då vinden efter vart vände och vi förlorade vårt lä-skydd. Det är svårare att sova när man bara driver då båten gungar från sidan till sida än vad det är när man seglar och båten lutar åt ett och samma håll. Vi vaknade hur som helst upp i morse med den glada nyheten att vädret hade lugnat sig och vi kunde gå in och ankra i Bounty Bay, landningsplatsen för öborna. Ifall vädret är dåligt kan man inte ta sig iland då båten ligger oskyddad och vågorna blir för stora för båten de hämmat en i. Så vi har lite tur just nu, välförtjänt tycker jag efter det sista dygnet med skitväder.
Klockan hade hunnit bli runt tio när vi var ankrade och klara att hämtas in till land. Vi var alla väldigt sugna på att sätta fötterna i myllan efter dagarna till havs. När vi så stod på kajen så var allt ganska så skakigt, en känsla av att land gungar, något som följde med hela dagen. På kajen var vi väntade och vi fick skjuts med fyrhjuling hem till poliskvinnan som precis hade hämtat oss ifrån båten. Hemma i hennes hus satt vi och fyllde i några formulär och fick stämplar i våra pass. Folk gick lite in och ut och vi hälsade på lite olika människor som bor här. Brenda, poliskvinnan och hennes man och imigrationskillen Simon satt sedan länge med oss och pratade. Alla här är otroligt gästvänliga och vill gärna dela med sig av deras historia vilket ju är oerhört spännande. Brenda är i åttonde generationen släkt med en av myteristerna från HMS Bounty. Att höra om hur livet på den lilla ön fungerar var oerhört spännande och vi kom knappt därifrån. Resten av dagen spenderade vi att gå runt på ön. Så fort vi mötte någon öbo, stannade sin förhjuling eller bjöd in oss för att prata. Alla är oerhört vänliga och det känns verkligen fantastiskt att vara här!

Nu väntar ett par spännande dagar innan vi far vidare mot Gamblier öarna. I skrivande stund står Stefan och lagar kvällsmat medan Anders och Phil syr segel. Förhoppningsvis kan vi sova lite bättre inatt även om ankringen är väldigt gungig. Alla är vi helt slut av dåligt nattsömn och efter att ha fått använda benen igen efter allt stillasittande så det borde vara till sömnens fördel!

20 39 S 120 37 W

English verison below... English version below…
Som jag skrev före avfärd ifrån San Cristobal, satte vi därifrån kurs mot Isabella, en anan av öarna på Galapagos. Detta är det största av öarna i arkipelagen. Vi hade absolut inte tillstånd att segla dit, men vi hoppades på att hamnkaptenen inte skulle märka oss och att vi skulle få kunna få oss en glimt av denna ö, som är lite mindre kontrollerat än San Cristobal. Vi lättade ankar mitt i natten för att planera ankomsten på Isabella till sen eftermiddag, allt för att kunna undvika hamnkaptenen. Det var dagen till ära min födelsedag, och att fira den med en trevlig middag och dagen därpå, men ett besök på land var förstås vad vi alla hoppades på.

Det kändes helt fint när vi kom inseglandes till ankringsviken. Klockan var runt fyra på eftermiddagen när vi kastade ankar. Tjugo minuter senare får vi besök, av ingen annan än hamnkaptenen så klart. Jag suckar inombords men tänker att här är det inget att förlora. Jag ber direkt Anders och Phil att börja låtsas reparera motorn. Så kommer motorbåten upp långsides.

På spanska ber han mig och Zarpe, utklareringspapper, och pass. Jag spelar oförstående.

-Nej nej, vi skall inte stanna mer än ett par timmar, fel på motorn.

Han verkar inte så imponerad av mitt svar, han vill ha mina papper. Men jag vet att om han får mitt papper kommer det säkerligen kosta mig lika mycket som det gjorde på San Cristobal, nämligen 250US$, ett tämligen högt pris för det dryga dygn vi planerat att stanna.

Jag fortsätter förklara för honom på min fåordiga spanska att vi har motorproblem, skall bara stanna en liten stund. Anders sitter upp i sittbrunnen och skickar verktyg ned till Phil i motorrummet. Det känns som hamnkaptenen hört denna vita lögnen förut, och jag tänker att loppet är kört. Men plötsligt ändrar han sig, säger att vi kan komma in till hans kontor följande morgon, klockan nio prick.

- 9.00 imorgon, Hasta luego!

Vilken tur vi hade, men så var det ju också min födelsedag. Det firade vi med partyhattar, vin och en läcker tonfisksmåltid som Stefan stod för.

Dagen därpå tog vi oss tidigt på morgonen in mot byn för att vara långt ifrån hamnkontoret klockan nio. Medan vi sjösatte dungen simmade till Anders stora förtjusning, två pingviner förbi båten. Så nu har vi även sett dessa simmande fåglar i verkliga livet. Väl på land bestämde vi oss för att hyra cyklar för att hinna se så mycket av ön som vi kunde på en dag. Vi började vår färd när en man på motorcykel kom ifatt och erbjöd sig att för 5 dollar var, visa oss en gammal vulkankrater. Vi skulle även få klättra ned i kratern, ett erbjudande vi så klart inte kunde motstå.

Vi började trampa de 22 kilometrarna. Ungefär halvvägs hände något oerhört tråkigt, min kedja brast när jag kämpade mig uppför en kulle. Detta ledde till att jag till de andras förtret fick åka bakpå motorcykeln istället för att svettas bakom mitt egna styre. Efter en stund, var de andra genomsvettiga, och vår guide, Edward, tyckte väl det gick lite väl långsamt. Han fiskade fram en lina som han band i Anders cykel. Jag beordrades att sätta mig bak och fram på motorcykel och de andra två fick hålla fast i Andres ryggsäck bäst det kunde. Helt plötsligt var jag inte lika säker på att ha dragit vinstlotten längre; att åka bak och fram på en motorcykel på en sumpig grusväg, utan hjälm, ja det kan vara lite läskigt.

Vi kom hur som helst fram till målet. Det visade sig att det var Edward själv som satt upp rep och repstegar på vägen ned i kratern. Vi började klättra ned. En väldigt lerig och osäker upplevelse. Skulle man slinta och tappa taget så vart det ganska långt och bart ned till stupet, och därifrån ca 20 meters fritt fall ned på en stenhög. Men vi är ju äventyrare och ned i det mörka hålet skulle vi. Det hela gick bra, det ända vi kunde klaga på när vi kommit upp var all lera som nu täckte våra kläder. Men vad gjorde väl det, vi hade ju överlevt Edwards hemmabyggda repstege med blotta förskräckelsen.

Dagen fortsatte, vi cyklade runt och mötte sköldpaddor, flamingos och Boobies, de blåfotade fåglarna som är ett signum för ögruppen. När kvällen kom var vi alla helt slut, både i kropp och själ. Nöjda med dagen satt vi och drack kall öl, den sista på länge, innan vi tog oss ut mot båten igen. Dagen därpå lättade vi ankar, nästa gång det släpps i igen är vi på andra sidan det stora havet.

Morgonen den åttonde juni, inte bara vår avfärdsdag, utan även Stefans födelsedag. På morgonen smög vi andra upp och tillagade en fantastiskt god pannkakstårta. Detta bakverk är tydligen främmande för alla som inte är uppväxta med Pettson och Findus, men Stefan fann den i alla fall perfekt som frukost. På vägen ut körde vi förbi tre stora Manta Rays, rockar som mätte ca 4 meter rakt över och som simmade bredvid båten. Riktigt mäktigt!

Det är nu tolv dygn och 1850 nautiska mil sedan vi lämnade Isabella och Galapagos. TIll en början hade vi en stark medström och det gick väldigt fort fast än att vi knappt hade någon vind alls. Två dagar in började så vinden att blåsa och den har hållit i sig ända sedan dess. Dagarna är ganska så stillsamma, men ibland får vi en vindby och regn i kanske tio minuter, för att sedan återgå till sin normala blåst, vilket är mellan 15 och 20 knop( 7-10 sekundmeter).

Dagarna börjar flyta samman, då de till stor del liknar varandra. Vi vaknar, äter frukost. Sen tar alla fram varsin bok. Dagen flyter sakta fram. Kanske måste vi laga något om gått sönder, så som spisen eller någon lina. På eftermiddagen förbereder Stefan en måltid. Vi äter och efter maten tittar vi gemensamt på en film. Man kan inte direkt säga att vi har det dåligt, men det lilla utrymmet och den ständigt gnugga miljön tär på allas sinnen. Det är inte utan att överdriva som jag säga att vi alla längtar efter land. I skrivande stund har vi kommit mer än två tredjedelar och vi hoppas att vi har ca en vecka kvar ute på havet innan vi kan sikta land.

Hälsningar ifrån det stora blå…

English verison below... 20 39 S 120 37 W
As earlier written we set sails for Isabella, the biggest island in the Galapagos archipelago when we left San Crisobal. We did however not have a permit to anchor there, but we took the chance just to get a glimpse of this less controlled island. We pulled anchor in the middle of the night planning to arrive at Isabella on Sunday late afternoon, just to try to avoid being noticed by the port captain. About 4 a’clock we dropped anchor and 20 minutes later a boat comes to visit. It was the port captain of course coming to take a look at our permits. Anders and Phil quickly starts to pretend working on our engine and I try to tell him in Spanish that we have engine problems and aren’t planning to stay more than a few hours. I know that if I give him the papers there will probably be a cost around 250 US dollars for all the paperwork to get done. A high price for our planned one day visit. Anders is sitting above phil passing down tools to the engine room and I keep trying to make myself understood, thinking he heard this story before and will not give in. Suddenly he changes his mind and tells us to visit him at his office tomorrow

- 9.00 manana, Hasta Luego!

Lucky us! But since it was my birthday we deserved some good fortune. Later that night we had a VIP birthday party on Southwind with party hats, wine and beer and an extraordinary tuna dish a la chef Esteban.

Urly the next morning we headed for the village with the dinghy just to be as far as possible from the Port Captains Office at nine. We rented bicycles and rode around the island. We spotted Flamingos, Blue Footed Boobies and Tortoise. A man on a motorbike convinced us to pay him five bucks each for him to take us to some old Volcanos. It was a real adventure to climb down the crater on a slippery mud track, and on ropes.

At the end of the day, we were all tired and sore, but very satisfied with the short visit. We ha our last cold beer for a long time and returned to the boat.

Next morning was Steffs birthday, which was celebrated with pancakes and coffee. On the way out, we we’re accompanied of some Manta Rays, just that cool ending of the islands that you only dream of.

It’s now twelve days and 1850 nautical miles since we left isabella and the Galapagos. At first we had a big current with us and even though we had very little wind we made almost eight knots at some points the first two days. Then it started to get windy, and it has been windy ever since. The day’s are pretty calm even if we get some squalls with wind and rain. Most of the time we have winds between 15 and 20 knots.

Right now, the days start to blur together, a lot is the same. We wake up, have breakfast. The every body turn to their books. The day gently gets by. May be we have to fix something that broke, like stow or some rope. In the late afternoon Steff prepares a meal. We haver dinner and watch a movie together. You couldn’t say we’re not having a good time, but the small space and the none stopped rocking is hard on your body and mind. We all look forward to landfall. Right now we did more that two thirds and think it’s about a week left…

Stay tuned

Dyka med HAJAR

English verison below... English version below…
Under tiden Anders och Stefan tog sina dykcert på Galapagos var ju jag och
Phil tvungna att finna på något sätt att underhålla oss. Förvisso var det en
del jobb på båten som vi tog itu med. Lite smått och gott, samt att fylla
tankarna med diesel och vatten före avfärd. Mellan rundorna hann vi dock med
fyra dyk. Den första dagen helt klart mest minnesvärd.
Vi åkte ut till Kicker Rock med vår dykbåt, två majestätiska stenblock längs
San Cristobals kust. De första dyket var genom en kanal som går mellan de
båda klipporna. Vi simmade i det kalla vattnet, under 20 grader, längs
botten. Så började djuren dyka upp, Galapagos hajarna, sköldpaddorna och
rockorna. Ungefär mitt i kanalen kikar vi upp för att se ett stim med ca 20
galapagos hajar simma förbi ovanför mot en djupblå bakgrund. Jag bara låg
och njöt av ögonblicket nere på bottnen medan hajarna långsamt simmade förbi
tio meter längre upp, majestätiskt…
Dyk nummer två var på andra sidan stenen. Här kommer Humboldt strömmen in
med kallt vatten och hammarhajar simmar tim som tätt förbi. Vi skönk ned,
ännu kallare denna gången, och höll vi oss fast vid en klippvägg och
väntade. Vi fick besök av ett par stora sköldpaddor, men så kom den första
hammarhajen, och ja, inget annat var så värst intressant längre. Totalt kom
det förbi fem stycken, en var riktigt stor och inte mer än fyra meter ifrån
mig. Min karriär som dykare är ju inte särskilt lång men detta var nog det
häftigaste mötet nere i det blå, även om andra dyk varit fräckare.
Som ni kanske anar var det svårt att toppa denna upplevelsen. Dagen därpå
skulle vi ut till en annan sten, men vädret var för hårt så vi gick tillbaka
och dök på ett litet rev och ett vrak. Två dyk som även Anders och Stefan
fick göra som avslutning på sin kurs samma dag. Vi var alla nöjda med våra
dykupplevelser, trots det något kalla vattnet.
English verison below...
Anders and Steff both took there dive certifications at Galapagos, so me and
Phil had some time alone to fill. We had some small fixes on the boat. We
also had to fill up the tanks for the long crossing. But we also found some
time for diving in the magical waters of Galapagos.
Day number one had by far the best diving, at Kicker Rock, two big cliffs in
the waters outside of San Cristobal. The first dive was through a tunnel
between the two rocks. We decent down in the cold, less than 20° C. We began
the swine along the bottom. We met Rays, Turtles and some Galapagos Sharks.
About half way through, we looked up and saw a school of 20 Galapagos Shark
swim slowly above us with a curtain of deep blue water in the background. I
was just laying there on the bottom enjoying the moment.
Dive number two was on the other side of the rock where the Humboldt current
pass by with cold water and Hammerhead Sharks. We decent into even cold
waters and held on to a cliff wall to wait. Some Turtles swam by, but then
we was the first Hammer head, and nothing else were that interesting any
more. We saw five in total, one was really big and not more than five meters
away.
As you might think it’s pretty hard to top a experience like that. The day
after we’re going out to another rock but the weather was to ruff so we did
a wreck dive and a reef dive closer to the village instead. The later Steff
and Anders also did later that afternoon as a final to their Open Water
Course. In the end, we were all happy with all diving experience we got at
Galapagos!

FROSSERI OCH EVOLUTIONSTEORI

English verison below...English version below…
Söndagsmorgonen den 25:e maj möttes besättningen ombord Southwind III av samma syn som Darwins HMS Beagle gjorde 1835, nämligen konturerna av San Cristobal. Men vid landstigning möttes vi definitivt av helt olika öar. På vår ö togs vi emot av ett turistmaskineri som under åren har vuxit sig fram, och som helt i led med Darwins lära, anpassat sig för att kunna leva på den mänskliga trafik som numera vallfärdar till Galapagos öarna. Från bryggan där båttaxin stannar hamnar man direkt på en gågata med restauranger, försäljare av div. guidade turer och små souveniraffärer.
Vad gör då fyra unga män som varit isolerade på en båt i 9 dagar? Jo man omfamnar konsumtionssamhället man ankrat i och börjar ta del av vad som erbjuds och hittar snabbt det som man tvingats avstå från till sjöss. Choklad, glass, milkshakes med den lokala frukten, fyra måltider om dagen och ffa den kalla ölen. Efter första veckan ställdes den oundvikliga frågan “var kom den här ifrån?”, syftandes på magen och frosseriet avtog någon dag. Därefter kom vi till insikten; “vi kommer inte se land igen på 25 dagar” och intaget av glass och andra sötsaker nådde en ny topp strax innan avfärd.
Så mellan varven av födointag insåg vi var vi hade hamnat. Mitt i ett levande zon. Djuren på ön har inte människan som sin naturliga fiende och man kommer ofta helt inpå de orädda krabaterna. San Cristobal kännetecknas av sin Sjölejons koloni som huserar här. De simmar runt båtarna, runt bryggan och kravlar sig runt på stränder och gator. Det är verkligen en märklig syn första gången, sjölejon som sover på parkbänkar och trottoarer. Vi kommer alla att sakna dessa söta varelser som gjorde att man nästan alltid hade något att fästa ögonen på. Speciellt festliga blev de i vattnet när man simmade med dem. De unga sjölejonen var väldigt lekfulla och virvlade runt en i vattnet för att busa.
Djuren på ön var allt som oftast värdigt avslappnade och tog det ofta lugnt och vilade i väntan på att nästa mål mat skulle intas. Lite samma vibe som människornas på San Cristobals maniana maniana kultur. Speciellt när man ser de urgamla landsköldpaddorna, som kan bli 250 år och lika många kilo, undrar man. Har alla invånarna på ön kommit så långt fram i evolutionen att de förstått livets essens. De bryr sig inte om stress och karriär. Må så vara att Sköldpaddorna inte är världens fräckaste djur. Men de bryr sig inte riktigt, tar en dag i sänder, och se, de lyckas ju ganska förträffligt, i alla fall med tanke på deras ålder.
Även vi lyckades ta det hela ganska så lugnt och njöt riktigt gott av lite avslappnad tid efter hårt jobb i Panama och en ganska ansträngande seglats. Vad gäller Darwin, så måste hans besök ha tett sig något annorlunda. Han lär ju hur som helst ha kommit på sin evolutionsteori efter sin vistelse här. Efter människans inverkan på ön är nu ekosystemet beroende av konstgjord andning i form av olika projekt där man hjälper arter att överleva. “Survival of the fitest” härskar på det viset inte längre på ön. För oss var besöket magiskt och minnet av alla djuren kommer finnas kvar lång tid. Vad gäller kulan på magen är det något vi jobbar på.

English verison below... GLUTTONY AND EVOLUTIONARY THEORY
On Sunday morning the 25th of may, the crew onboard Southwind III faced the same horizon as Darwins HMS Beagle did 1835, the outline of San Cristobal. The Island how ever was not the same. Upon our arrival we where greeted by a society all about tourism, which in line with Darwins studies adjusted during time to live of the vast amount of humans now visiting the Galapagos islands. Straight from the docks where the water taxi comes to a halt you enter a street filled with restaurants, guide and tour salesmen and small souvenir shops.
So what does 4 young men, isolated on a boat for the past 9 days do? You embrace the local ways of consumption and start seeking what you’ve been missing on the sea. Chocolate, ice cream, milkshakes made of local fruits, four meals a day and especially the cold beer. One week in a question arose “where did that come from?”. The growing belly became a concern and the eating returned to a normal level. But the fast approaching date for take of lead to the insight “no land for 25 days!”, and the eating started again.
But food as important as it is, was not the main reason for coming to this island. We where smack down in one of natures most untouched areas. And the wildlife not recognizing humans as a threat gave amazing, close experiences whith the animals. San Cristobal most recognized feature is its big colony of sea lions. They are in the water around boats and the docks but also command the beaches and the main street. It’s an extraordinary sight when you for the first time se these creatures just resting or sleeping on benches and sidewalks and we’ll surely gone miss them. Snorkeling and diving with them seemed to trigger de curiosity and the young ones always came to say hello and to play for a while.
The animals and the people of San Cristobal seemed to share some cultural similarities we picked up on. A feeling of “No need to rush”, mañana mañana was definitely present everywhere you went. You especially wonder about the thoughts of animals when you se the old, slow moving giant tortoises who can become 250 years and weigh as many kilos. Maybe the inhabitants of the island already climbed the evolutionary latter to the top and found out what it’s all about. No stress, or carriers to worry about. The tortoises may not be he most interesting animal on the planet, but they seem to do just fine anyways, at least with their age in mind.
We also manage to slow down to the beat of the locals and relax, which was well deserved after all the hard work we did in panama. When it comes to Darwin and his visit here he probably had some other experiences than we did. The islands have change and is now in need of human aid to ensure survival of the very fragile ecosystem. Because of the produce brought in from the mainland, new species are now taking the place of indigos species whilst man tries to fight them of. “Survival of the fittest” no longer rules in Galapagos. When it comes to the extra weight we’ve all added, thats something we’re working on.

Heading for the other side…

So, after 14 days at San Cristobal, we have done pretty much everything there is to do… So tonight we´re heading off, first to Isabella to try to stop there for a day or to and say hello to the Penguins. Then we´ll set sails for Pitcarin Island. We´ll post continuously from our sat. phone so stay tuned here.
Check in at “Bilder” to see some pictures from Galapagos.

The Equator-crossing movie!

A funny little clip from when we crossed the Equator. As mentioned in the clip, this was the funniest thing that happened to us for ten days, enjoy…