Medvinden

Southwind III



Flower

20 39 S 120 37 W

English verison below... English version below…
Som jag skrev före avfärd ifrån San Cristobal, satte vi därifrån kurs mot Isabella, en anan av öarna på Galapagos. Detta är det största av öarna i arkipelagen. Vi hade absolut inte tillstånd att segla dit, men vi hoppades på att hamnkaptenen inte skulle märka oss och att vi skulle få kunna få oss en glimt av denna ö, som är lite mindre kontrollerat än San Cristobal. Vi lättade ankar mitt i natten för att planera ankomsten på Isabella till sen eftermiddag, allt för att kunna undvika hamnkaptenen. Det var dagen till ära min födelsedag, och att fira den med en trevlig middag och dagen därpå, men ett besök på land var förstås vad vi alla hoppades på.

Det kändes helt fint när vi kom inseglandes till ankringsviken. Klockan var runt fyra på eftermiddagen när vi kastade ankar. Tjugo minuter senare får vi besök, av ingen annan än hamnkaptenen så klart. Jag suckar inombords men tänker att här är det inget att förlora. Jag ber direkt Anders och Phil att börja låtsas reparera motorn. Så kommer motorbåten upp långsides.

På spanska ber han mig och Zarpe, utklareringspapper, och pass. Jag spelar oförstående.

-Nej nej, vi skall inte stanna mer än ett par timmar, fel på motorn.

Han verkar inte så imponerad av mitt svar, han vill ha mina papper. Men jag vet att om han får mitt papper kommer det säkerligen kosta mig lika mycket som det gjorde på San Cristobal, nämligen 250US$, ett tämligen högt pris för det dryga dygn vi planerat att stanna.

Jag fortsätter förklara för honom på min fåordiga spanska att vi har motorproblem, skall bara stanna en liten stund. Anders sitter upp i sittbrunnen och skickar verktyg ned till Phil i motorrummet. Det känns som hamnkaptenen hört denna vita lögnen förut, och jag tänker att loppet är kört. Men plötsligt ändrar han sig, säger att vi kan komma in till hans kontor följande morgon, klockan nio prick.

- 9.00 imorgon, Hasta luego!

Vilken tur vi hade, men så var det ju också min födelsedag. Det firade vi med partyhattar, vin och en läcker tonfisksmåltid som Stefan stod för.

Dagen därpå tog vi oss tidigt på morgonen in mot byn för att vara långt ifrån hamnkontoret klockan nio. Medan vi sjösatte dungen simmade till Anders stora förtjusning, två pingviner förbi båten. Så nu har vi även sett dessa simmande fåglar i verkliga livet. Väl på land bestämde vi oss för att hyra cyklar för att hinna se så mycket av ön som vi kunde på en dag. Vi började vår färd när en man på motorcykel kom ifatt och erbjöd sig att för 5 dollar var, visa oss en gammal vulkankrater. Vi skulle även få klättra ned i kratern, ett erbjudande vi så klart inte kunde motstå.

Vi började trampa de 22 kilometrarna. Ungefär halvvägs hände något oerhört tråkigt, min kedja brast när jag kämpade mig uppför en kulle. Detta ledde till att jag till de andras förtret fick åka bakpå motorcykeln istället för att svettas bakom mitt egna styre. Efter en stund, var de andra genomsvettiga, och vår guide, Edward, tyckte väl det gick lite väl långsamt. Han fiskade fram en lina som han band i Anders cykel. Jag beordrades att sätta mig bak och fram på motorcykel och de andra två fick hålla fast i Andres ryggsäck bäst det kunde. Helt plötsligt var jag inte lika säker på att ha dragit vinstlotten längre; att åka bak och fram på en motorcykel på en sumpig grusväg, utan hjälm, ja det kan vara lite läskigt.

Vi kom hur som helst fram till målet. Det visade sig att det var Edward själv som satt upp rep och repstegar på vägen ned i kratern. Vi började klättra ned. En väldigt lerig och osäker upplevelse. Skulle man slinta och tappa taget så vart det ganska långt och bart ned till stupet, och därifrån ca 20 meters fritt fall ned på en stenhög. Men vi är ju äventyrare och ned i det mörka hålet skulle vi. Det hela gick bra, det ända vi kunde klaga på när vi kommit upp var all lera som nu täckte våra kläder. Men vad gjorde väl det, vi hade ju överlevt Edwards hemmabyggda repstege med blotta förskräckelsen.

Dagen fortsatte, vi cyklade runt och mötte sköldpaddor, flamingos och Boobies, de blåfotade fåglarna som är ett signum för ögruppen. När kvällen kom var vi alla helt slut, både i kropp och själ. Nöjda med dagen satt vi och drack kall öl, den sista på länge, innan vi tog oss ut mot båten igen. Dagen därpå lättade vi ankar, nästa gång det släpps i igen är vi på andra sidan det stora havet.

Morgonen den åttonde juni, inte bara vår avfärdsdag, utan även Stefans födelsedag. På morgonen smög vi andra upp och tillagade en fantastiskt god pannkakstårta. Detta bakverk är tydligen främmande för alla som inte är uppväxta med Pettson och Findus, men Stefan fann den i alla fall perfekt som frukost. På vägen ut körde vi förbi tre stora Manta Rays, rockar som mätte ca 4 meter rakt över och som simmade bredvid båten. Riktigt mäktigt!

Det är nu tolv dygn och 1850 nautiska mil sedan vi lämnade Isabella och Galapagos. TIll en början hade vi en stark medström och det gick väldigt fort fast än att vi knappt hade någon vind alls. Två dagar in började så vinden att blåsa och den har hållit i sig ända sedan dess. Dagarna är ganska så stillsamma, men ibland får vi en vindby och regn i kanske tio minuter, för att sedan återgå till sin normala blåst, vilket är mellan 15 och 20 knop( 7-10 sekundmeter).

Dagarna börjar flyta samman, då de till stor del liknar varandra. Vi vaknar, äter frukost. Sen tar alla fram varsin bok. Dagen flyter sakta fram. Kanske måste vi laga något om gått sönder, så som spisen eller någon lina. På eftermiddagen förbereder Stefan en måltid. Vi äter och efter maten tittar vi gemensamt på en film. Man kan inte direkt säga att vi har det dåligt, men det lilla utrymmet och den ständigt gnugga miljön tär på allas sinnen. Det är inte utan att överdriva som jag säga att vi alla längtar efter land. I skrivande stund har vi kommit mer än två tredjedelar och vi hoppas att vi har ca en vecka kvar ute på havet innan vi kan sikta land.

Hälsningar ifrån det stora blå…

English verison below... 20 39 S 120 37 W
As earlier written we set sails for Isabella, the biggest island in the Galapagos archipelago when we left San Crisobal. We did however not have a permit to anchor there, but we took the chance just to get a glimpse of this less controlled island. We pulled anchor in the middle of the night planning to arrive at Isabella on Sunday late afternoon, just to try to avoid being noticed by the port captain. About 4 a’clock we dropped anchor and 20 minutes later a boat comes to visit. It was the port captain of course coming to take a look at our permits. Anders and Phil quickly starts to pretend working on our engine and I try to tell him in Spanish that we have engine problems and aren’t planning to stay more than a few hours. I know that if I give him the papers there will probably be a cost around 250 US dollars for all the paperwork to get done. A high price for our planned one day visit. Anders is sitting above phil passing down tools to the engine room and I keep trying to make myself understood, thinking he heard this story before and will not give in. Suddenly he changes his mind and tells us to visit him at his office tomorrow

- 9.00 manana, Hasta Luego!

Lucky us! But since it was my birthday we deserved some good fortune. Later that night we had a VIP birthday party on Southwind with party hats, wine and beer and an extraordinary tuna dish a la chef Esteban.

Urly the next morning we headed for the village with the dinghy just to be as far as possible from the Port Captains Office at nine. We rented bicycles and rode around the island. We spotted Flamingos, Blue Footed Boobies and Tortoise. A man on a motorbike convinced us to pay him five bucks each for him to take us to some old Volcanos. It was a real adventure to climb down the crater on a slippery mud track, and on ropes.

At the end of the day, we were all tired and sore, but very satisfied with the short visit. We ha our last cold beer for a long time and returned to the boat.

Next morning was Steffs birthday, which was celebrated with pancakes and coffee. On the way out, we we’re accompanied of some Manta Rays, just that cool ending of the islands that you only dream of.

It’s now twelve days and 1850 nautical miles since we left isabella and the Galapagos. At first we had a big current with us and even though we had very little wind we made almost eight knots at some points the first two days. Then it started to get windy, and it has been windy ever since. The day’s are pretty calm even if we get some squalls with wind and rain. Most of the time we have winds between 15 and 20 knots.

Right now, the days start to blur together, a lot is the same. We wake up, have breakfast. The every body turn to their books. The day gently gets by. May be we have to fix something that broke, like stow or some rope. In the late afternoon Steff prepares a meal. We haver dinner and watch a movie together. You couldn’t say we’re not having a good time, but the small space and the none stopped rocking is hard on your body and mind. We all look forward to landfall. Right now we did more that two thirds and think it’s about a week left…

Stay tuned

One Response to “20 39 S 120 37 W”

  1. June 24th, 2010 at 23:45

    Mary Tyner says:

    Great story! I look forward to each report of your ongoing adventures. Hope your weather continues to cooperate and you enjoy more smooth sailing!