Medvinden

Southwind III



Flower

Bounty Bay – Pitcairn Island

English verison below... English version will soon be available
För de flesta människor så har namnet Pitcarin igen betydelse. Jag tror de flesta inte ens vet vad det är för något och än mindre var det ligger någon stans. Om man däremot säger myteriet på Bounty, är det i alla fall någon som känner igen namnet på den klassiska berättelsen. Det hela utspelar sig på mitten av 1700-talet. MMS Bounty, med kapten Blight och förste officer Flecher Christan seglar ut ifrån Englad med målet Tahiti i sikte. Väl där är tanken att samla ihop brödfruktsplantor som man skall transportera till Karibien. Tanken är att man på detta sätt skall få billig mat till slavarna som jobbar på Engelsmännens sockerrörsplantage.

Resan är hård, men man kommer tillslut fram till Tahiti. På den tiden var detta paradiset för de engelska sjömännen som efter månader till havs här möttes av vackra kvinnor som gärna erbjöd sig till dem i hopp om gåvor ifrån England. Man blev tvungen att stanna på Tahiti i fyra månader för att samla plantorna. När skeppet så var klart för avfärd hade många av sjömännen fäst sig vid en kvinna och var inte direkt sugna på att lämna paradiset. Detta i kombination med olika grymheter ifrån kapten Blight ledde tillslut till att Fletcher Christian ledde ett myter ombord. Kapten och nitton män sattes i fartygets slup till sitt eget öde. Bounty seglades tillbaka till Tahiti. Där tog man ombord några frivilliga kvinnor och män och seglade sedan ut för att finna en ö att gömma sig på. Man letade länge och väl, och av en slump upptäckte man att ön Pitcarin var fel utmärkt på sjökortet; risken att bli upptäckta var således minimal. Man slog sig ned på ön. Skeppet sänktes i vad som skulle komma att heta Bounty Bay, samma vik där vi nu ligger ankrade. De personer som bor här idag är släktingar vars familjer härstammar ifrån fyra av myteristerna ifrån HMS Bounty. Men innan jag berättar om när vi gick iland så spolar vi tillbaka historien två dygn.
Det är den tjugofemte juni, klockan är runt nio på kvällen. Solen har sedan länge gått ned men det är fullmåne så hela havet är upplyst. Stefan har vakten och han kan precis skymta en ö fem nautiska mil på babord sida. Det är Henderson Island vi seglar förbi, och vi har därmed 110 nautiska kvar innan vi når land, Pitcarin Island, definitivt en av höjdpunkterna på resan, och en ö jag drömt om att besöka i flera år nu. Det betyder ca ett dygns segling, men vi hoppas på att kunna göra bra fart så att vi kommer fram innan solen har gått ned följande dag. Under dagen har vi haft bra väder med sol och vinden rakt i ryggen. Detta gav lugna förhållanden. Vi har alla saknat bröd väldigt mycket under seglatsen och nu fick Stefan tillfälle att baka. Jag ljuger inte när jag säger att ugnen gick varm hela dagen, vi fick runt tio limpor på ett dygn! De gick alla åt, speciellt under nattvakten.

Jag blir väckt av Anders under natten för att vinden har ökat, vi tar ett rev i storseglet. När så morgonen infinner sig är himlen molntäckt. Jag lägger mig för att sova några timmar varvid Phil tar över vakten. När jag vaknar en stund senare spöregnar det och vinden har börjat vrida av från att vara med oss till att komma snett framifrån. Jag sticker ut och hjälper Phil med seglena. En stund senare blåser det kuling med stormbyar, riktigt ruggigt alltså. När jag skall kika efter varför genuan står och fladdrar upptäcker jag att den skörat. Sömmen har gått upp mitt i seglet ca två meter. Vi tar ner det. Eftersom detta är vårt reservsegel har vi bara stormfocken kvar att hissa. Men då förhållandena har lugnat ned sig hade vi nu förlorat vår största kraft framåt. Vi fick dra igång Volvon. Anders börjar sy nya stygn, tre sicksack sömmar som skall lagas för hand. Bara en stund senare stannar motorn. Vi misstänker luft i dieseln då vi haft detta problem tidigare. Efter en stunds meckande har vi den gående igen. Men alla motgångar har försinkat oss. Vi har radiokontakt med öborna, som inte rekommenderar att gå in och ankra ifall det är mörkt när vi kommer. Mycket riktigt kommer vi en timme efter solnedgången. Vi seglade upp på öns läsida för att invänta morgonen. Fast än det gungade en del var det en underbar känsla att ha land precis undanför. Vi åt en välbehövd middag och drack rödvin, äntligen framme, efter mer än 18 dygn till havs!

Nattsömnen blev dock inte så bra då vinden efter vart vände och vi förlorade vårt lä-skydd. Det är svårare att sova när man bara driver då båten gungar från sidan till sida än vad det är när man seglar och båten lutar åt ett och samma håll. Vi vaknade hur som helst upp i morse med den glada nyheten att vädret hade lugnat sig och vi kunde gå in och ankra i Bounty Bay, landningsplatsen för öborna. Ifall vädret är dåligt kan man inte ta sig iland då båten ligger oskyddad och vågorna blir för stora för båten de hämmat en i. Så vi har lite tur just nu, välförtjänt tycker jag efter det sista dygnet med skitväder.
Klockan hade hunnit bli runt tio när vi var ankrade och klara att hämtas in till land. Vi var alla väldigt sugna på att sätta fötterna i myllan efter dagarna till havs. När vi så stod på kajen så var allt ganska så skakigt, en känsla av att land gungar, något som följde med hela dagen. På kajen var vi väntade och vi fick skjuts med fyrhjuling hem till poliskvinnan som precis hade hämtat oss ifrån båten. Hemma i hennes hus satt vi och fyllde i några formulär och fick stämplar i våra pass. Folk gick lite in och ut och vi hälsade på lite olika människor som bor här. Brenda, poliskvinnan och hennes man och imigrationskillen Simon satt sedan länge med oss och pratade. Alla här är otroligt gästvänliga och vill gärna dela med sig av deras historia vilket ju är oerhört spännande. Brenda är i åttonde generationen släkt med en av myteristerna från HMS Bounty. Att höra om hur livet på den lilla ön fungerar var oerhört spännande och vi kom knappt därifrån. Resten av dagen spenderade vi att gå runt på ön. Så fort vi mötte någon öbo, stannade sin förhjuling eller bjöd in oss för att prata. Alla är oerhört vänliga och det känns verkligen fantastiskt att vara här!

Nu väntar ett par spännande dagar innan vi far vidare mot Gamblier öarna. I skrivande stund står Stefan och lagar kvällsmat medan Anders och Phil syr segel. Förhoppningsvis kan vi sova lite bättre inatt även om ankringen är väldigt gungig. Alla är vi helt slut av dåligt nattsömn och efter att ha fått använda benen igen efter allt stillasittande så det borde vara till sömnens fördel!

Comments are closed.