Medvinden

Southwind III



Flower

Archive for July, 2010

Den underbara slumpen

Vi lättade ankar ifrån Mangareva för att ta oss till Hao. Atollen
huserar en gammal fransk militärbas men vårt mål med besöket stavas
solförmörkelse. Det var nämligen så lyckosamt att den 11 juli
inträffade en total solförmörkelse i Södra Stillahavet och ett av de
bästa ställena att se den på var Hao. Sagt och gjort, vi skulle 450
distans norrut, ca tre dygn. Tyvärr var vi tvungna att gå igenom Haos
revöppning mitt i natten då vi annars inte hade kunnat gå igenom för
än senare dagen efter, i sådant fall efter solförmörkelsen som var
klockan nio lokal tid. Man måste passa tidvattnet väl på dessa atoller
då vi hade kunnat få uppemot 15 knops motström vid fel tillfälle på
Hao. Tyvärr hade vi missat att det är en timmes tidsskillnad mellan
Gambliers och Tuamoutus. Därför gick vi in när vattnet fortfarande var
på väg in, istället för att vara stilla. Vattnet gick in men vinden
blåste motsatt riktning så att det uppstod väldigt turbulens mitt i
kanalen. Ganska läskigt mitt i natten då man inte riktigt ser vad som
händer. Vi kom i alla fall lyckigt fram och kunde kasta ankar klockan
fyra på morgonen i en övergiven marina som vi hade läst om i vår
guidebok. Döm av vår förvåning när vi morgonen därpå vaknar och skall
lägga till vid kajen ser en svensk flagga på den andra segelbåten som
ligger här för tillfället. När det sedan visar sig vara Candela, en
svensk båt med åtta ungdomar som seglar mot Nya Zeeland tycker jag nog
slumpen spelade oss ett gott spratt. Vi blev direkt inbjudna till
frukost ombord på Candela och inväntade under tiden solförmörkelsen.
Så sakteligen blev det mörkare och mörkare för att till sist bli en
total solförmörkelse under lite mer än tre minuter. En oerhört häftig
upplevelse! När ön dessutom är full av ditresta
Solförmörkelsesentusiaster förstår man hur tur vi hade att vara i
området vid rätt tidpunkt. Candela hade egentligen planerat att lämna
samma eftermiddag, men de planerna lades snabbt på hyllan och vi
förberedde istället en gemensam middag. Det blev grillad färsk tonfisk
i Candelas sittbrunn den kvällen. Sannolikheten för att vi av en slump
skall skulle segla på dessa svenskar måste sägas vara ytterst liten,
livet är bra underligt ibland.

Morgonen därpå tog sig så Candela mot revöppningen mot löfte om att
mötas upp igen på en annan ö om tio dagar. De lämnade oss med familjen
som bor precis vid kajen. En stor familj vars hjälpsamhet inte vet
några gränser. Vi har från klockan halv sju på morgonen konstant ca
tio barn som de alla kräver vår uppmärksamhet. Ibland får vi bestämt
säga att vi behöver lite siesta ombord, men vi har verkligen lekt av
oss alla fyra. De här barnen är helt underbara och dem kommer vi
säkerligen sakna så fort vi kastar loss.

På eftermiddagarna har den lokala musik och dansgruppen repetitioner
inför ett uppträde om några veckor. Dessa tar sin platts på kajen där
vi ligger. Solnedgång ackompanjeras således av traditionell polynesisk
musik och tjugo tjejer som skakar rumpa. Det är nästan så att man får
nypa sig själv i armen ibland. Det är ju klart att man har försökt
föreställa sig söderhavet i sitt huvud, men detta kunde jag aldrig
drömma om. Oss går det då ingen brist på!

Igår var det Franska nationaldagen och en hel del lokala festligheter.
Flagor hisnades och hymner skanderades. Årets miss och mister öbo gick
först i paraden. Efteråt bjöds det på saft och kakor på byns torg. Vi
blev mer eller mindre attackerade av flickor i tolvårsåldern som inte
viste till sig av lycka av att se fyra vita pojkar. Det finns ingen
turistindustri på Hao, hit åker man helt enkel bara om det är
solförmörkelse. Men de flesta av dessa entusiaster lämnade redan samma
förmiddag så vi är fyra ganska ensamma utbölingar. Dagen fortsatte med
kanottävlingar och en kokosnötsöppningskam. På kvällen var det disko
på torget och vi var såklart på plats för att dansa med våra nya
tolvåriga fans. Den bästa franska nationaldag jag har haft i alla
fall.

Idag seglar vi vidare mot Tahanea som enligt uppgift är en obebodd ö,
det blir spännande!

The twist of fate
We haled anchor at Mangareva and sat sail towards Hao. The Atoll
Island is home for an old French military base but our goal here is
spelled Solar Eclipse! You see, luckily enough, there’s been an
eclipse the 11th of July in the South Pacific, and Hao was one of the
best spots to view it! Unfortunately we had to enter the pass during
night to time the right tide to go in before the eclipse. Here you
have to be careful to hit slack water, otherwise the current going out
can be up to 15 kts. Too bad for us there’s one hour of time
difference between Gambliers and Tuamoutus so when we thought it would
be slack, we had 3 kts going in and 25 kts wind working against it
making the sea really upset and the crew really wet. Nothing bad
happened though and headed for an old marina where the guidebook said
you could dock for free. The next morning we were really surprised to
find out that the only other sailboat in the marina was a Swedish boat
with 8 youngsters on their way to New Zeeland! We got invited for
breakfast and we sat in their cockpit waiting for the eclipse.

It got darker and darker and then the moon finally covered the sun for
over three minutes. Really surrealistic and cool! When the whole
Island is filled with Solar Eclipse enthusiasts you sort of realize
you’re lucky to just be in the area at the right time. Candela, the
Swedish boat, originally planned on leaving that afternoon, but those
plans soon changed and we arranged for a dinner party. Fresh tuna in
their cockpit, yummy!

Candela left the morning after but we agreed on meeting in ten days at
another Island. They left us with the family who lives close to the
dock. A big family and their generosity has no limit. From half past
six in the morning we’ve got ten kids who all tries to get our
attention. Sometimes we have to firmly tell them we need a siesta
aboard but we all played with them more that I did for a very long
time. IT’s really cool kids and we’ll probably miss them as soon as we
hit the seas again.
During the afternoons the local band and dance group have their
practice for an upcoming show. It just happened to take place right
next to the boat, so every sunset is accompanied with local music and
ass shaking. Sometimes you have to pinch yourself in the arm to see if
this is really happening. I’m not trying to romanticize the Pacific;
life is just really good to us right now!

Yesterday was the French national day and they Island celebrated. The
flags were raised and the national anthems were sung. Miss and Mister
Islander lead the parade through town. Afterwards the city gave away
lemonade and cookies. We were more or less attached by the local
twelve year old girls like we are some kind of rock stars (somewhat
true though). They’re not used to see four young handsome men in their
town who is never visited by tourist unless there’s an eclipse.
During the day they had canoe races and coconut opening competitions.
Later on that evening they had a disco at the town square and we
carried on dancing with our new twelve year old fans. At least the
best french national day that I ever had.
Today we sail towards Tahanea that we read is an uninhabited island, exciting!

Slaget om tvätten

Vi lämnade Pitcarin med all hast för att ta oss till Gamblier Islands
och Mangareva som är huvudön. Vi drog därifrån eftersom det skulle
börja blåsa en hel del och det märkte vi om inte annat av under
seglatsen därifrån där vi i princip bara hade ett litet försegel uppe
men ändå gjorde bra fart. Det regnade och var squalls men vindar upp
på 25 m/s vilket var mindre behagligt.

Efter ankomst till ön hade vi en hel del stora och små reparationer
att ta itu med. Vårt ankare blev ju något deformerat på Pitcarin men
som tur var fick vi på Gambliers hjälp av några arbetare med
grävmaskin och skärbrännare, att böja det tillbaka till en någorlunda
normal form. Vi hade lite segel att reparera, motorer att laga och en
båt att städa. Eftersom båten i princip inte legat stilla sedan
Galapagos behövde även bestättningen del tid för att ta igen sig. Som
regel sover man aldrig i särskilt långa sträck när man är ute så när
man återigen får sova en hel natt i sträck är det något ganska så
fantastiskt. Ön som sådan är väldigt naturskön, gröna kullar och helt
omgiven av turkosblått vatten. En av dagarna spenderades på en
expedition till Mt Duff, den högsta toppen. Jag vet inte vad det är
men det verkar som om människan på något sätt får behov av att komma
så högt upp som möjligt när man är på en ny plats. Kanske är det någon
form av kontrollbehov, man vill ha koll på omgivningarna. Hur som
helst, mina kängor hade under seglatsen blivit offer till kung Neptun
och hans stora blå, så färden upp gick i ett par hala gympaskor, inte
att rekommendera i leran som var våt sen senaste regnet. Allt
stillasittande ombord tär en del på konditionen så det var inte helt
utan problem som vi tillslut kunde sätta oss på toppen och konstatera
att det trots ansträngningen var väl värt besväret.

Vi hade vi det här laget en hel del smutstvätt i bagaget. Allt var
saltigt och det var en stor laddning tvätt vi hade med till
tvätteriet. Institutionen drivs av Fritz, en tysk man, före detta
soldat i Främlingslegionen, och numera alkoholliserad tvätteriägare.
Den första ölen öppnades klockan åtta, samtidigt som vi hade lov att
slänga in vår första tvätt. Sedan var det väldigt viktigt att vi kom
och bytte maskin vid rätt tidspunkt. Fritz jobb var som han själv sa,
“att mäta upp tvättmedel och skruva fram rätt program”. När vi så kom
en halvtimme sent var han inte nådig. Förvånade mötte Anders och Phil
en berusad man med kökskniven i högsta hugg som på tysk-franska gav
dem en läxa i punktlighet.

Klockan tolv stängde tvätteriet, “Ich will miene ruhe haben” sa Fritz
och här skulle vi inte springa och tvätta. De något sparsamma
öppettiderna gjorde att projektet drogs ut över fyra dagar. Hade det
inte varit för att han tog så oskäligt mycket betalt hade det mest
varit kul att försöka komma ihåg sin skoltyska, men 60kronor per
laddning var lite i överkant, speciellt med tanke på nämnda
servicenivå. När han väl hade pengarna i sin hand blev han dock lite
mer välsinnad och berättade sin livshistoria med de olika krigen, hans
tio barn och hans hustrus tragiska död. Det som fanns kvar i livet för
manen i sina sjuttio var “Tabak, Pilsner und Musik”. Vi önskade honom
all lycka i fortsättningen och lättade ankar, Hao och Tuamoutu Islands
nästa!

The Battle of the laundry

We left Pitcairn in a hurry since the weather report told us it was
going to be quite windy a couple of days. We headed for Mangareva, the
main Island at the Gamblier group. We only used a small jib but still
made pretty good speed. Unfortunately we had some squalls with rains
and winds at forces up to 50 kts. That was really unpleasant.

When we arrived at Mangareva we had a boat full of minor and major
fixes. Our anchor got bent at Pitcairn as I wrote in the last entry.
At Mangareva we found some constructors with a tractor and a burner at
their tool shop. They spend a good afternoon to bend it back into
normal anchor shape. We had some sails to stitch, engines to repair
and a boat to clean. All four of us were all pretty tired after the
long time at sea with cut up sleep. It’s fantastic when you can sleep
through a whole night again after a long passage! The Gamliers are
really beautiful Islands, green old volcanic hills surrounded by
reefs. On day we went on a hike to climb the highest peak, Mt Duff. I
don’t know why but every time I come to a new place I feel a surge to
get to the highest point. It might be a bit of a control behavior
where you want to check out your surroundings. My good walking shoes
got flushed overboard so I had to climb the slippery mud in running
shoes, not to recommend. You really lose your breath by sitting still
for so many days so it was a pretty though hike. Sitting at the top
looking down made you realize it was all worth it though!

The pile with dirty clothes had built up to a decent since by now. The
laundry at the island is run by Fritz, a German ex foreign legion
soldier, by this time an alcoholized laundromat owner. The first beer
got popped at eight in the morning, the same time we were allowed to
start our first machine. Then he was very keen on us changing it at
the exact time. Fritz job was to “measure up the washing powder and
set the machine to the right program”. When we came half an hour later
than argued he was not very happy. Anders and Phil got really
surprised when they met a drunken man with the kitchen knife in one
hand, giving them a lesson in German timing.

At noon the laundry closed, Fritz said, “Ich will miene ruhe haben”
and didn’t want us running around his yard hanging our clothes. The
brief opening hours made the project stretch over four days. If it
were not that we had to pay 7US a load I wouldn’t mind trying to
communicate with the old German. Although, considering the level of
service I think it was well over price, like everything else here in
French Polynesia.

At the end when we paid him he got somewhat friendlier and started to
tell us his life-story. Many wars, ten kids and then the tragic death
of his wife. What was left in life for Fritz now was “Tabak, Pilsner
und Musik”. We left him with that and haled anchor, next port Hao in
the Tuamoutu Islands!

Sunset

Sunset
A South Pacific sunset, somewhere between Galapagos and Pitcairn Island.

JUMP!!!

JUMP
A big jump at the beach of Isabella island, Galapagos.