Medvinden

Southwind III



Flower

Archive for September, 2010

Samoa

English version below

Då säsongen med säkert väder börjar så sakteliga rinna mot sitt slut, vi bör vara i Australien i mitten av november för att inte riskera att hamna i ett tropiskt oväder, var Apia, Samoas huvudstad ett snabbstop för att bunkra mat. Ändå hann vi med att ha väldigt trevligt. Samoa var första stället där man kunde äta på restaurang utan att lämna ett gapande hål i plånboken. DÅ vi var klara med bunkringen hyrde vi en bil för en dag och tog oss en titt på ön utanför huvudstaden. Som huvudmål var tre olika ställen vi kunde simma i sötvatten. Ett grottsystem där vi snorklade runt i mörkret och simmade igenom grottöppningar under vattnet. De andra två var vattenfall där det senare bjöd på naturliga vattenrutshkanor urgröpta i berget.

Även om tiden vart kort så hade vi det väldigt trevligt i Samoa. Helt klart ett ställe man kan utforska mer grundligt då människorna var väldigt trevliga och ön såg vacker ut. Nu är vi på väg mot Fiji med en väldig fart, om en lite skumpigt i vågorna. Phil fiskar, Anders bakar bröd, Per-Ivar läser sin bok och jag försöker spela trumpet. Det går inte direkt någon nöd på oss även om vi ser fram mot vita stränder på Fiji.

Since the season is soon out for us, we have to be in Australia mid November to be sure not to get caught in a cyclone, we only had a brief stop at Samoas capitol, Apia. The main reason for our visit was to stock up on our food supplies. It turned out to be a pleasant visit. The first place since Galapagos where a meal at a restaurant wont rip a big hole in your wallet. Among the shopping and the visits at different restaurants, we rented a car for one day to take a day tour around the island. It turned out to be a very cool day with three different fresh water a waterfall and finally one with water-slides where you could run on your ass down the slides created by water in the mountain.
Rather pleased we left Samoa for more adventures at Fiji. We’re right now sailing in 20-25 knots downwind with rather big swell, so it’s a bumpy ride. Phil is trying to catch some fish, Anders is baking bread, Per-Ivar reading his book and I’m trying to play the trumpet. Everything is as great as it should, but we’re definitely looking forward for some sand beaches at Fiji.

PukaPuka

När vi på Penrhyn försökte förhöra oss om vad PukaPuka var för ett ställe,
så började de allesammans att prata om kvinnornas aggressivitet. Speciellt
pastorn varnade oss med glimten i ögat att vara försiktiga och klä oss I
tajta kläder. Folk brukar ju alltid överdriva, men vi var ju I vart fall
tvungna att kolla in om ryktet stämde, kursen sattes mot PukaPuka. När vi
kom fram på söndags morgon, blev vi något förvånade av att sikta ett annat
skepp på väg in. Ett skepp i ordet rätta bemärkelse, tremastade Pitcton
Castle visade sig vara på sin femte jordomsegling och var verkligen vacker
där hon låg bredvid oss på denna paradisö. Picton Castle är ett skolskepp så
de flesta ombord är lärlingar för ett och ett halvt år, från Kanada och
tillbaka. Skeppet är registrerat på Cook öarna, och när de var på Raotonga
blev de nödbedda att segla med förnödenheter och passagerare till PukaPuka
som inte haft leverans på åtta månader. Att komma samtidigt visade sig vara
bra extremt bra tajming. Hela ön ville ju visa tacksamhet och sin ö från den
bästa sidan. På måndagen anordnades en stor fest med ett trettio meter långt
långbord med lokala delikatesser. Det kändes verkligen fint att få vara där.
Vi blev så i ett av talen ombedda att segla med några saker ned till ön
Nassau, 50 nautiska mil sydost. Det var en liten omväg för oss, men det
känns ju kul att kunna hjälpa till, och en annorlunda upplevelse. ?Senare på
kvällen var det dans och fest. Tyvärr var vår ankring inte speciellt säker.
Vi hade lagt en kedja upp på revet runt en korall och så länge vinden höll I
sig ifrån öst (vilket den normalt gör) är man lugn. Men om den vänder hamnar
man ju uppe på revet. Därför måste en person hela tiden stanna på båten som
ankarvakt, vilket ju är tråkigt, speciellt om de andra tre är på party. Å
andra sidan, att ankringen är osäker gör ju att det inte kommer särskilt
många båtar till ön och vi blev ju minst sagt väl omhändertagna även om det
till stor del var Picton Castles förtjänst. Dem har alltid femton personer
på vakt, och det var nog anledningen att det även på tisdagskvällen
anordnades dans. Det var nu Phils tur att vara ankarvakt, och tur var det
att vi hade vakt då vinden under kvällen vände och han fick segla iväg under
natten för att komma tillbaka och igen på morgonen då vinden var tillbaka
ifrån öst. Det var inte direkt några problem för oss att hitta sängar, folk
ville verkligen visa sin gästvänlighet. Vi dansade på, mest med folket från
båten för även om en och annan öbo vågat sig fram så kan man inte påstå att
ryktet om fagra och aggressiva kvinnor stämde in.
Dagen därpå vaknade vi alla med en härlig baksmälla, utom Phil då som å
andra sidan inte sovit så mycket där han legat och guppat på öns läsida i
väntan på morgonen och var både trött och mörbultad. Vi skulle segla samma
dag, efter att vi fått lasten vi skulle leverera till Nassau. Det blev lite
mer dramatiskt än nödvändigt för under tiden vi ordnade med båten dog vinden
av igen och vi fick segla iväg med en gång. Vi guppade iväg, och för första
gången på den här resan började jag känna mig väldigt sjösjuk vilket
emellertid kan ha och göra med rommen som konsumerades kvällen före. Vi
seglade iväg, utan någon vind att tala om så vi fick köra för motor.
Eftersom vi inte ville komma fram innan ljusningen fick vi ta det lugnt och
vi tajmade soluppgången väldigt bra. Tyvärr var förhållandena för att ankra
inte så goda så öborna kom ut och hämtade sin leverans och jag fick lov att
skrika, “så lossar vi lasten gubbar” på göteborgska innan vi skickade över
paketen och som tack fick en stor säck med kokosnötter. Vi seglade direkt
iväg mot Samoa med känslan av att ha fått helt fantastiska upplevelser!

Penrhyn

När vi kom till Penrhyn trodde vi att vi skulle få några dagar att slappna av och inte göra särskilt mycket. Det blev det inte så mycket med. Efter gudstjänsten på söndagen blev vi hembjudna till Tini Ford på kaffe. Tini satt och kedjerökte rullcigg och berättade om livet på ön. Han har varit borgmästare tre gånger, avlat nio barn och är, i alla fall I våra ögon, gudfadern på Penrhyn. Man kan tro att livet på en söderhavsö är stillsamt, och det är det nog för de flesta. Men Tini är en oerhört energis människa och har ett finger med I varenda business som finns på ön. Vi blev erbjudna att följa med honom dagen därpå på en fisketur, vilket vi ju naturligtvis inte kunde tacka nej till. Under natten vaknade vi dock upp av att ankarlinan skavts av mot en uppstickande korall. Chockade lyckades vi starta motorn och ta oss ut på djupt vatten igen. Dagen därpå erbjöd sig så Tini och hans två kamrater att hjälpa oss att dyka efter ankaret som låg kvar på botten. För några år sedan höll de flesta på Penrhyn på med att odla pärlor. Men i och med den ekonomiska nedgången i kombination med bakterier hos ostronen, kollapsade industrin. Även om Tini och grabbarna inte direkt ser ut att vara formade som fridykare (se bilderna) så kan skenet bedra. Efter en snabb bön I båten hoppade de I och försökte hitta ankaret. Det tog en lite stund att hitta då vattnet var ganska grumligt, men vi fick upp det till slut.
Efter lunch drog vi så ut för att fiska. Det går till så att två man spänner ut ett nät ute på revet och så går vi andra I drev för att jaga in fisken. Kika på bilderna, vi lyckades få runt 40 kilo på tre timmar! När vi senare satt och rensade fisken upptäckte Phil hur Tini satt och mumsade på lever ifrån de fiskar han rensade, smaklig lunch. Vi lät dock bli att prova och höll oss till kvällens måltid hemma hos Tini. Vi högg efter bordsbönen In på fisken och riset med bara fingrarna och det var helt underbart bott med nyfångad grillad fisk.
Efter en dag på ön visste såklart alla öbor att vi var där och vi blev inbjudna än hit och än dit. Vi hade verkligen ett späckat schema vissa dagar för att hinna med alla besök. Vi fick lov att låna internet på skolan efter skoldagarnas slut. När sedan rektorn fick nys om Anders datorkunskaper fick han plötsligt händerna fulla och kan numera lägga till datortekniker på CVn. Pastorn på ön bjöd så klart in oss till hans hus. Det visade sig att han mer än gärna ville byta pärlor med oss. Det är inte så att folk är fattiga på ön men båten med förnödenheter kommer bara fyra gånger om året. Ibland tar det sex månader mellan gångerna så folk har svårt att få tag vissa saker, speciellt knivar, rep, fiskekrokar och snorklar. Eftersom ankringen på den sidan av ön där vi låg var öppen för vågor och vind gick vi över på andra sidan ön några dagar. Där var vattnet turkosblått med klar sikt och alldeles stilla. Det var även fullt av hajar som simmade runt under båten. Vi träffade här pastorns släkting, Papa Seitu, som tog ut oss I hans båt för att harpunera lite fisk. Det gick oerhört bra och vi försåg både oss själva och en hel del av ön med fisk. När vi satt inne på stranden utanför Seitus hus och rensade fisken kom det upp fullt med hajar som ville vara med på kalaset. En femårig liten flicka sprang runt och lekte genom att dra hajarna i svansen utan att någon lyfte på ögonbrynen. En lite absurd syn, hajarna kändes mer som hundvalpar än som rovdjur. På kvällen drog vi in till stranden, tillsammans med Yassin ifrån båten Regina som vi hängt lite med på senaste tiden, för att grilla vår fångst. En trevlig kväll under den stjärnklara söderhavshimmeln.
Vi seglade efter tio dagar på Penrhyn vidare mot Manihiki, nästa atollö. Southwind har nu även tjänstgjort fraktfartyg då vi lovat leverera en bunte med papper till rektorn på skolan I Manihiki. Vår upplevelse på Penrhyn blev verkligen helt fantastisk. Människorna är helt underbara och vi kan kommunicera fullt ut med alla, vilket var svårt i Franska Polynesien. De flest här har besökt Nya Zeeland och Australien, så det vet hur vårt samhälle fungerar, men väljer ändå ett tillbakalutat och enkelt liv under palmträden på sin atoll. Det är väldigt harmoniska människor som vet hur livet kan levas på ett enkelt men bra sätt. Tyvärr går det inte längre några flyg till ön, men för er som har en egen båt kan jag stark rekommendera ett besök.

We came to Penrhyn with the mindset of relaxing for a couple of days, something that was proven to be hard on an island with such nice people. Right after chuch the first sunday, we were invited to Tini Ford for coffee. We sat down in his garden and he told us about the life on Penrhyn. Tini have been the mayor three times and have brought up nine kids at Penrhyn. For a foriner he looked to be the godfather at the island, chain smoking cigaret with a golden cross round his neck. We were invited for a fishing trip the following day with Tini and his boys. During the night we had an accident with the anchor rope chafing of and us waking up when the boat slammed into a rock. Luckily no damage were done and we could motor of and drop a second anchor on deep waters. The following day we then got help from Tini and his boys to dive after the anchor. Penrhyn used to be a base for pearl farming, but after the bad economy and a bacteria among the oysters, nobody farms shells anymore. But since theses big boys were used to free-dive and clean shells they came to a big help in retrieving the anchor from the murky waters. That afternoon, we went fishing, check the pictures! On the evening we were invited to Tini for a feast dinner, barbecued fish and rice which we ate with our bare hands.

Soon after arriving the whole island knew that we were there. Everybody tried to invite us to there house and some days our schedule was hard to get together. The principal at the school let us use the computers after school finished each day. He soon found out that Anders is really good with computers and Anders then had his hands full with different computer problems at the Island. The minister at the curch invited us over and wanted to trade pearls for fishing gear and other stuff that can be hard to get. The supply ship only gets there every third month, but sometimes it can take up to six months between it’s visits, so the people here are really keen on trading.
Since the anchorage at the main village was kind of ruff, we decided to move to the other side of the lagoon. The village there was out of the wind with turquoise water and full of sharks swimming rounds under the boat. Here we met Papa Seitu, an uncle to the minister, who took us spearfishing and lobstering. When we cleaned the fish at the beach outside his house, several sharks came up in the shallow water, not wanted to be left outside the party. A little girls played in the water by pulling the sharks in their tails, a really different experience since the sharks felt like dogs more than predators.

After ten days and heaps of nice meetings and experiences, we left Penrhyn for Manihiki. Southwind has now made duty as a cargo ship transporting papers for the cook island primary school. We’re really glad to have met all these nice people and will gladly recommend everybody to go visit. The downside might be that there’s no planes so you sort of need your own boat to go there…

New Pictures from Cook Islands

Some pictures from Penrhyn, one of the northern cook islands, click here.
Anchored at Penrhyn

New Pictures from Tahiti & Bora Bora

Some pictures traveling around Tahiti and Bora Bora, click here.

Bora Bora Sunset