Medvinden

Southwind III



Flower

PukaPuka

När vi på Penrhyn försökte förhöra oss om vad PukaPuka var för ett ställe,
så började de allesammans att prata om kvinnornas aggressivitet. Speciellt
pastorn varnade oss med glimten i ögat att vara försiktiga och klä oss I
tajta kläder. Folk brukar ju alltid överdriva, men vi var ju I vart fall
tvungna att kolla in om ryktet stämde, kursen sattes mot PukaPuka. När vi
kom fram på söndags morgon, blev vi något förvånade av att sikta ett annat
skepp på väg in. Ett skepp i ordet rätta bemärkelse, tremastade Pitcton
Castle visade sig vara på sin femte jordomsegling och var verkligen vacker
där hon låg bredvid oss på denna paradisö. Picton Castle är ett skolskepp så
de flesta ombord är lärlingar för ett och ett halvt år, från Kanada och
tillbaka. Skeppet är registrerat på Cook öarna, och när de var på Raotonga
blev de nödbedda att segla med förnödenheter och passagerare till PukaPuka
som inte haft leverans på åtta månader. Att komma samtidigt visade sig vara
bra extremt bra tajming. Hela ön ville ju visa tacksamhet och sin ö från den
bästa sidan. På måndagen anordnades en stor fest med ett trettio meter långt
långbord med lokala delikatesser. Det kändes verkligen fint att få vara där.
Vi blev så i ett av talen ombedda att segla med några saker ned till ön
Nassau, 50 nautiska mil sydost. Det var en liten omväg för oss, men det
känns ju kul att kunna hjälpa till, och en annorlunda upplevelse. ?Senare på
kvällen var det dans och fest. Tyvärr var vår ankring inte speciellt säker.
Vi hade lagt en kedja upp på revet runt en korall och så länge vinden höll I
sig ifrån öst (vilket den normalt gör) är man lugn. Men om den vänder hamnar
man ju uppe på revet. Därför måste en person hela tiden stanna på båten som
ankarvakt, vilket ju är tråkigt, speciellt om de andra tre är på party. Å
andra sidan, att ankringen är osäker gör ju att det inte kommer särskilt
många båtar till ön och vi blev ju minst sagt väl omhändertagna även om det
till stor del var Picton Castles förtjänst. Dem har alltid femton personer
på vakt, och det var nog anledningen att det även på tisdagskvällen
anordnades dans. Det var nu Phils tur att vara ankarvakt, och tur var det
att vi hade vakt då vinden under kvällen vände och han fick segla iväg under
natten för att komma tillbaka och igen på morgonen då vinden var tillbaka
ifrån öst. Det var inte direkt några problem för oss att hitta sängar, folk
ville verkligen visa sin gästvänlighet. Vi dansade på, mest med folket från
båten för även om en och annan öbo vågat sig fram så kan man inte påstå att
ryktet om fagra och aggressiva kvinnor stämde in.
Dagen därpå vaknade vi alla med en härlig baksmälla, utom Phil då som å
andra sidan inte sovit så mycket där han legat och guppat på öns läsida i
väntan på morgonen och var både trött och mörbultad. Vi skulle segla samma
dag, efter att vi fått lasten vi skulle leverera till Nassau. Det blev lite
mer dramatiskt än nödvändigt för under tiden vi ordnade med båten dog vinden
av igen och vi fick segla iväg med en gång. Vi guppade iväg, och för första
gången på den här resan började jag känna mig väldigt sjösjuk vilket
emellertid kan ha och göra med rommen som konsumerades kvällen före. Vi
seglade iväg, utan någon vind att tala om så vi fick köra för motor.
Eftersom vi inte ville komma fram innan ljusningen fick vi ta det lugnt och
vi tajmade soluppgången väldigt bra. Tyvärr var förhållandena för att ankra
inte så goda så öborna kom ut och hämtade sin leverans och jag fick lov att
skrika, “så lossar vi lasten gubbar” på göteborgska innan vi skickade över
paketen och som tack fick en stor säck med kokosnötter. Vi seglade direkt
iväg mot Samoa med känslan av att ha fått helt fantastiska upplevelser!

One Response to “PukaPuka”

  1. September 24th, 2010 at 01:29

    Mary Tyner says:

    Phil deserves a medal!