Medvinden

Southwind III



Flower

Archive for the ‘Segling’ Category

PukaPuka

När vi på Penrhyn försökte förhöra oss om vad PukaPuka var för ett ställe,
så började de allesammans att prata om kvinnornas aggressivitet. Speciellt
pastorn varnade oss med glimten i ögat att vara försiktiga och klä oss I
tajta kläder. Folk brukar ju alltid överdriva, men vi var ju I vart fall
tvungna att kolla in om ryktet stämde, kursen sattes mot PukaPuka. När vi
kom fram på söndags morgon, blev vi något förvånade av att sikta ett annat
skepp på väg in. Ett skepp i ordet rätta bemärkelse, tremastade Pitcton
Castle visade sig vara på sin femte jordomsegling och var verkligen vacker
där hon låg bredvid oss på denna paradisö. Picton Castle är ett skolskepp så
de flesta ombord är lärlingar för ett och ett halvt år, från Kanada och
tillbaka. Skeppet är registrerat på Cook öarna, och när de var på Raotonga
blev de nödbedda att segla med förnödenheter och passagerare till PukaPuka
som inte haft leverans på åtta månader. Att komma samtidigt visade sig vara
bra extremt bra tajming. Hela ön ville ju visa tacksamhet och sin ö från den
bästa sidan. På måndagen anordnades en stor fest med ett trettio meter långt
långbord med lokala delikatesser. Det kändes verkligen fint att få vara där.
Vi blev så i ett av talen ombedda att segla med några saker ned till ön
Nassau, 50 nautiska mil sydost. Det var en liten omväg för oss, men det
känns ju kul att kunna hjälpa till, och en annorlunda upplevelse. ?Senare på
kvällen var det dans och fest. Tyvärr var vår ankring inte speciellt säker.
Vi hade lagt en kedja upp på revet runt en korall och så länge vinden höll I
sig ifrån öst (vilket den normalt gör) är man lugn. Men om den vänder hamnar
man ju uppe på revet. Därför måste en person hela tiden stanna på båten som
ankarvakt, vilket ju är tråkigt, speciellt om de andra tre är på party. Å
andra sidan, att ankringen är osäker gör ju att det inte kommer särskilt
många båtar till ön och vi blev ju minst sagt väl omhändertagna även om det
till stor del var Picton Castles förtjänst. Dem har alltid femton personer
på vakt, och det var nog anledningen att det även på tisdagskvällen
anordnades dans. Det var nu Phils tur att vara ankarvakt, och tur var det
att vi hade vakt då vinden under kvällen vände och han fick segla iväg under
natten för att komma tillbaka och igen på morgonen då vinden var tillbaka
ifrån öst. Det var inte direkt några problem för oss att hitta sängar, folk
ville verkligen visa sin gästvänlighet. Vi dansade på, mest med folket från
båten för även om en och annan öbo vågat sig fram så kan man inte påstå att
ryktet om fagra och aggressiva kvinnor stämde in.
Dagen därpå vaknade vi alla med en härlig baksmälla, utom Phil då som å
andra sidan inte sovit så mycket där han legat och guppat på öns läsida i
väntan på morgonen och var både trött och mörbultad. Vi skulle segla samma
dag, efter att vi fått lasten vi skulle leverera till Nassau. Det blev lite
mer dramatiskt än nödvändigt för under tiden vi ordnade med båten dog vinden
av igen och vi fick segla iväg med en gång. Vi guppade iväg, och för första
gången på den här resan började jag känna mig väldigt sjösjuk vilket
emellertid kan ha och göra med rommen som konsumerades kvällen före. Vi
seglade iväg, utan någon vind att tala om så vi fick köra för motor.
Eftersom vi inte ville komma fram innan ljusningen fick vi ta det lugnt och
vi tajmade soluppgången väldigt bra. Tyvärr var förhållandena för att ankra
inte så goda så öborna kom ut och hämtade sin leverans och jag fick lov att
skrika, “så lossar vi lasten gubbar” på göteborgska innan vi skickade över
paketen och som tack fick en stor säck med kokosnötter. Vi seglade direkt
iväg mot Samoa med känslan av att ha fått helt fantastiska upplevelser!

Penrhyn

När vi kom till Penrhyn trodde vi att vi skulle få några dagar att slappna av och inte göra särskilt mycket. Det blev det inte så mycket med. Efter gudstjänsten på söndagen blev vi hembjudna till Tini Ford på kaffe. Tini satt och kedjerökte rullcigg och berättade om livet på ön. Han har varit borgmästare tre gånger, avlat nio barn och är, i alla fall I våra ögon, gudfadern på Penrhyn. Man kan tro att livet på en söderhavsö är stillsamt, och det är det nog för de flesta. Men Tini är en oerhört energis människa och har ett finger med I varenda business som finns på ön. Vi blev erbjudna att följa med honom dagen därpå på en fisketur, vilket vi ju naturligtvis inte kunde tacka nej till. Under natten vaknade vi dock upp av att ankarlinan skavts av mot en uppstickande korall. Chockade lyckades vi starta motorn och ta oss ut på djupt vatten igen. Dagen därpå erbjöd sig så Tini och hans två kamrater att hjälpa oss att dyka efter ankaret som låg kvar på botten. För några år sedan höll de flesta på Penrhyn på med att odla pärlor. Men i och med den ekonomiska nedgången i kombination med bakterier hos ostronen, kollapsade industrin. Även om Tini och grabbarna inte direkt ser ut att vara formade som fridykare (se bilderna) så kan skenet bedra. Efter en snabb bön I båten hoppade de I och försökte hitta ankaret. Det tog en lite stund att hitta då vattnet var ganska grumligt, men vi fick upp det till slut.
Efter lunch drog vi så ut för att fiska. Det går till så att två man spänner ut ett nät ute på revet och så går vi andra I drev för att jaga in fisken. Kika på bilderna, vi lyckades få runt 40 kilo på tre timmar! När vi senare satt och rensade fisken upptäckte Phil hur Tini satt och mumsade på lever ifrån de fiskar han rensade, smaklig lunch. Vi lät dock bli att prova och höll oss till kvällens måltid hemma hos Tini. Vi högg efter bordsbönen In på fisken och riset med bara fingrarna och det var helt underbart bott med nyfångad grillad fisk.
Efter en dag på ön visste såklart alla öbor att vi var där och vi blev inbjudna än hit och än dit. Vi hade verkligen ett späckat schema vissa dagar för att hinna med alla besök. Vi fick lov att låna internet på skolan efter skoldagarnas slut. När sedan rektorn fick nys om Anders datorkunskaper fick han plötsligt händerna fulla och kan numera lägga till datortekniker på CVn. Pastorn på ön bjöd så klart in oss till hans hus. Det visade sig att han mer än gärna ville byta pärlor med oss. Det är inte så att folk är fattiga på ön men båten med förnödenheter kommer bara fyra gånger om året. Ibland tar det sex månader mellan gångerna så folk har svårt att få tag vissa saker, speciellt knivar, rep, fiskekrokar och snorklar. Eftersom ankringen på den sidan av ön där vi låg var öppen för vågor och vind gick vi över på andra sidan ön några dagar. Där var vattnet turkosblått med klar sikt och alldeles stilla. Det var även fullt av hajar som simmade runt under båten. Vi träffade här pastorns släkting, Papa Seitu, som tog ut oss I hans båt för att harpunera lite fisk. Det gick oerhört bra och vi försåg både oss själva och en hel del av ön med fisk. När vi satt inne på stranden utanför Seitus hus och rensade fisken kom det upp fullt med hajar som ville vara med på kalaset. En femårig liten flicka sprang runt och lekte genom att dra hajarna i svansen utan att någon lyfte på ögonbrynen. En lite absurd syn, hajarna kändes mer som hundvalpar än som rovdjur. På kvällen drog vi in till stranden, tillsammans med Yassin ifrån båten Regina som vi hängt lite med på senaste tiden, för att grilla vår fångst. En trevlig kväll under den stjärnklara söderhavshimmeln.
Vi seglade efter tio dagar på Penrhyn vidare mot Manihiki, nästa atollö. Southwind har nu även tjänstgjort fraktfartyg då vi lovat leverera en bunte med papper till rektorn på skolan I Manihiki. Vår upplevelse på Penrhyn blev verkligen helt fantastisk. Människorna är helt underbara och vi kan kommunicera fullt ut med alla, vilket var svårt i Franska Polynesien. De flest här har besökt Nya Zeeland och Australien, så det vet hur vårt samhälle fungerar, men väljer ändå ett tillbakalutat och enkelt liv under palmträden på sin atoll. Det är väldigt harmoniska människor som vet hur livet kan levas på ett enkelt men bra sätt. Tyvärr går det inte längre några flyg till ön, men för er som har en egen båt kan jag stark rekommendera ett besök.

We came to Penrhyn with the mindset of relaxing for a couple of days, something that was proven to be hard on an island with such nice people. Right after chuch the first sunday, we were invited to Tini Ford for coffee. We sat down in his garden and he told us about the life on Penrhyn. Tini have been the mayor three times and have brought up nine kids at Penrhyn. For a foriner he looked to be the godfather at the island, chain smoking cigaret with a golden cross round his neck. We were invited for a fishing trip the following day with Tini and his boys. During the night we had an accident with the anchor rope chafing of and us waking up when the boat slammed into a rock. Luckily no damage were done and we could motor of and drop a second anchor on deep waters. The following day we then got help from Tini and his boys to dive after the anchor. Penrhyn used to be a base for pearl farming, but after the bad economy and a bacteria among the oysters, nobody farms shells anymore. But since theses big boys were used to free-dive and clean shells they came to a big help in retrieving the anchor from the murky waters. That afternoon, we went fishing, check the pictures! On the evening we were invited to Tini for a feast dinner, barbecued fish and rice which we ate with our bare hands.

Soon after arriving the whole island knew that we were there. Everybody tried to invite us to there house and some days our schedule was hard to get together. The principal at the school let us use the computers after school finished each day. He soon found out that Anders is really good with computers and Anders then had his hands full with different computer problems at the Island. The minister at the curch invited us over and wanted to trade pearls for fishing gear and other stuff that can be hard to get. The supply ship only gets there every third month, but sometimes it can take up to six months between it’s visits, so the people here are really keen on trading.
Since the anchorage at the main village was kind of ruff, we decided to move to the other side of the lagoon. The village there was out of the wind with turquoise water and full of sharks swimming rounds under the boat. Here we met Papa Seitu, an uncle to the minister, who took us spearfishing and lobstering. When we cleaned the fish at the beach outside his house, several sharks came up in the shallow water, not wanted to be left outside the party. A little girls played in the water by pulling the sharks in their tails, a really different experience since the sharks felt like dogs more than predators.

After ten days and heaps of nice meetings and experiences, we left Penrhyn for Manihiki. Southwind has now made duty as a cargo ship transporting papers for the cook island primary school. We’re really glad to have met all these nice people and will gladly recommend everybody to go visit. The downside might be that there’s no planes so you sort of need your own boat to go there…

New Pictures from Cook Islands

Some pictures from Penrhyn, one of the northern cook islands, click here.
Anchored at Penrhyn

New Pictures from Tahiti & Bora Bora

Some pictures traveling around Tahiti and Bora Bora, click here.

Bora Bora Sunset

Penryhn Island

ENGLISH VERSION BELOW

Så var det åter igen några veckor sedan ni där hemma fick uppdateringar ifrån era favoritseglare i Söderthavet! Senast jag skrev i bloggen var på Tahiti. Där blev vi kvar i nästan tre veckor då vi hade lite problem att ta itu med. Genuan skulle sys, vi behövde få en ny ankarrulle tillverkad och vår motor strilade. Vi lyckades tillslut, trots mer tid och pengar spenderade än planerat. Vi fick även tillfälle att tillsammans med Jessica, en bartender vi mötte i Papeete, bli guidade runt ön. Vi besökte bland annat Billabongs surftävling som skulle gå av stapeln några dagar senare. Det var mäktigt att se vågorna som de tävlar i, livsfarligt ifall man tappar balansen och slås upp på revet.

När vi väl var klara med reparationerna och båten var lastad med mat, diesel och franska viner (som vi fick köpa tax-free!), seglade vi så av mot Bora Bora. Ön är ju känd för sin magnifika lagun och nu senast Viktoria och Daniels bröllopsresa till ön. Tur att de slapp betala för sin resa, Bora Bora är verkligen exceptionellt dyrt. Klart det är en vacker ö, men knappast så fantastiskt som man kanske föreställer sig. Detta framförallt eftersom det i dagsläget i princip är uppbyggt för turister med mycket pengar. Inte lika häftigt när man som vi kan besöka öar med få invånare och väldigt orörd natur. Vi hade dock en rolig kväll där vi blev inbjudna till ett sjuttonårs-kalas. Till skillnad ifrån svenska diton bjöds det på pilsner och kareokesång. Eftersom vi övat våra sångröster runt om Stilla havets hamnar på diverse kareokebarer var vi ju tvungna att delta. Lite svårt var det eftersom Engelskan i deras texthäfte delvis var hemmagjord men det blev ett par goda bitar tillslut.

Så efter nästan två månader i Franska Polynesien satte vi segel mot norra Cooköarna och Penrhyn Island. Här bor ca två hundra personer. De försörjer sig på fiske och att tillverka stråhattar till export. Vi kom precis vid solnedgången på fredagskvällen, så vi fick ankra utanför revet då man behöver dagsljus för att gå in. Något förvånad blev Anders då han vid sjutiden på lördagsmorgonen vaknade för att gå ut och tömma blåsa och i sittbrunnen finner en leende Polynesier som önskar honom en god morgon. Vi är inte säkra, men antar att han suttit där ett bra tag eftersom Anders legat och dragit sig i 20 minuter och inte hört någon båt närma sig. Med andra ord lite annorlunda mot de knackningar man tar till därhemma innan går in i främmande hem. Det var dock perfekt eftersom mannen i fråga var både tull- och immigrationstjänsteman och visade sig kunna lotsa oss in genom alla koraller fram till ankringen. Han kom senare tillbaka med en annan tjänsteman och lite papper att fylla i. De stannade på båten i säkert en och en halv timme och provspelade alla våra instrument och ville se på alla elektroniska prylar. En oväntat trevlig morgon ombord!

I skrivande stund väntar vi på att hälsoinspektören skall komma och spruta insektsgift ombord innan vi kan åka in till land. Senare idag skall vi försöka harpunera lite fisk till middagen. I morgon är det söndag och vilodag så vi får inte utöva några aktiviteter. Vi blev dock inbjudna till kyrkan, klädkod långärmat och krage. Vi får se vad skrynkliga plagg vi kan rota fram tills i morgon…

A few weeks have past since the last blog entry and an update from the Southern Ocean. We were then at Tahiti, busy working on the boat. We had a Genoa that needed reparations, our anchor roller was remade and our engine stopped working for some time. After we spend more time and money that planned we finally sorted out the problems and were ready for some more sailing. We had met Jessica, local bartender who took us on a ride around the Island before we left. We went down to se the set up for the Billabong surf contest that were to start in a couple of days. It’s was really cool to see the enormous waves they surf in. One mistake and they’re down in the corral…

After three weeks in Papeete we set sails towards Bora Bora. People told us before that it’s not as nice as the legend, but we felt that I would be cool to at least have a beer at Bora Bora YC. We stayed for some days extra since Phil had problems getting his deposit back. Finally on monday the 23rd we left French Polynesia after almost two months. We headed of towards the northern Cook Islands, and the Penrhyn Atoll. We arrived at sunset last night, friday. Therefore we could not enter the lagoon but had to anchor off and wait for sunlight to go though the pass. This morning, Anders woke up first to go up on deck and have his morning pee. He was pretty suppriced to meet a polynesian man in the cockpit. Apparently he had been sitting there for a while, waiting for us to wake up. He turned out to be the immigrations and customs officer and after some coffee he piloted us through the pass and in to the anchorage.

Later he came back with a another official to do some paperwork. They stayed around for and hour and looked at our equipment and tried out our instruments. Tomorrow is sunday and we’re not allowed to do any activity, although h we were invited to church. Tonight we’ll have to dig out some long pants and shirt with collars for the dress code tomorrow….

Pictures from French Polynesia.

Just uploaded some photos from French Polynesia here.
Moorea

NEW Pictures…

Some new photos from Pitcairn Island here.
Landfall at Pitcairn.

Society Islands

Papeete harbour
engEnglish version below…
Efter ett par underbara dagar på Tahanea, där vi snirklade på dagarna och hade grillfest varje kväll var det så dags att segla mot Fakarava. Vi hade där bestämt träff med Candela, den andra svenska båten. Det var en stilla natts seglats över. Vi lyckades lägga oss gratis vid en brygga, alltid skönt att alla kan gå från båten så som de vill utan att man skall behöva åka digne.

Naturupplevelsen vi precis haft på Tahanea, samt faktumet att vi låg förtöjda vid en betongpir, gjorde väl att vi inte var så väldig imponerade av Fakarava. Naturupplevelsen här finns under ytan, ett pass med de, enligt vår guidebok, bästa dyken i Franska Polynesien. Vi hann med två dyk under vår vistelse. Båda gångerna simmade vi fram till en klippvägg och låg nere på 30 meter och tittade ut över det djupblå vattnet. Tusentals fiskar och uppemot hundra hajar simmade precis framför våra ögon! Ett av dyken var sedan ett driftdyk där vi åkte med strömmen in genom passet förbi koraller och fiskar. Vi var minst sagt nöjda med våra dyk!

När Candela kom ordnade vi gemensam grillfest i deras sittbrunn. Väldigt trevligt att få hänga med andra svenska ungdomar, en vara som är ganska så sällsynt ute bland de Polynesiska atollerna. Dagen därpå kastade vi loss och satte segel mot Papeete som är huvudstaden på Tahiti och centrum för hela Franska Polynesien. I Papeete fanns lite olika alternativ var man skulle förtöja. Vi bestämde oss snart för vi ville ligga mitt i centrum, en plats som enligt guideboken var “loud and noisy”. Det skulle med andra ord passa fyra unga män som fått en stor dos natur de senaste månaderna väl.
När vi kom fram efter två dygns segling på onsdag kväll blev vi minst sagt imponerade av våra två grannbåtar. Två enorma segelbåtar som låg och vräkte sig i sitt ljus (se bild ovan).
Tyvärr är allting i Franska Polynesien hutlöst dyrt. På de andra öarna har utbudet satt stopp för att pengarna skulle ta slut. Men med stadens alla frestelser får man verkligen se till att försöka hålla i pengarna.
På Fredagen kom Per-Ivar inflygandes. Han skall segla med oss till Australien och byter plats med Stefan. När jag mötte honom på flygplatsen var han något omtumlad efter en två dygn lång resa med vid god vigör, iförd vita linnebyxor och seglarskor. En ståtlig man, förbered för det hårda livet ombord. För att fira vår ingenjörs ankomst ombord väntade en festmåltid hemma på båten. Senare på kvällen fortsatte vi festen på en klubb inne i staden, detta efter att vår amerikanska granne inte direkt visat uppskattning för att vi höll konsert i sittbrunnen.

Eftersom Stefans flyg hem inte skulle gå än på en vecka, seglade vi på söndagen mot Moorea. Ön ligger bara tre timmar, eller 15 sjömil bort ifrån Tahiti och är berömd för dramatiska berg som omgärdar ankringsviken (se bild nedan). Vi har tagit där väldigt lugn här. Simmat lite och gått på upptäcktsfärd. Idag regnar det, molnen kryper ner ifrån bergen. Vi skall försöka ta en tur runt på ön och eventuellt hitta en tattueringsstudio som skall ligga någonstans på ön. Vi får se hur det går….
Moorea
eng
After a couple of wonderful days at Tahanea with snorkeling on the days and barbecue each evening we set sails towards Fakarava. There we decided too meet with Candela, the other Swedish boat. We had a calm night over to Fakarava where we found out we could tie up to the quay. Always nice not to be dependent of the dingy when your four guy aboard.

After the pretty astonishing time spend at Tahanea, Fakarava didn’t seem to have much to offer. Here, the cool stuff is under the surface, according to our guidebook; “the best dive site in French Polynesia”. We did two dives here. Both of the times we swam up to a drop-off where we stayed and watched thousands of fish and hundreds of shark! One of the dives where a drift dive where we went through the pass with the current and saw loads of beautiful corral and fish. We were really pleased with the two dives.

The night Candela came we had a barbecue in their cockpit. It’s nice to hang out with some other western young people, a rare thing among the atolls of Polynesia. The day after we set sails towards Tahiti and Papeete, the capitol of French Polynesia. We had chose the mooring right in the middle of the city since it was supped to be “loud and noisy”, exactly what these four young men wanted after almost three month with pure nature. We arrived on wednesday evening and got pretty impressed by our neighbors, two enormous yachts (the picture above).
Unfortunately everything here is so expensive. At the smaller islands the problem where not too obvious, we were lucky if there were anything we could buy at all. In Papeete you really need to hold on tight to your money so that you don’t end up broke.
On the Friday my friend Per-Ivar arrived by plane to Papeete. He’ll sail with us to Australia and change places with Steff who’s going back home.
When I met him at the airport, he we’re exhausted after 48 hours of traveling but looking good in white pants and dock siders. A handsome man prepared for the tough life aboard. To celebrate, a big dinner was waiting for us when we got back to the boat. The party later continued at a nightclub in town, after our american neighbor apparently didn’t liked that our band held a consert in the cockpit, what a pity!

Since Steffs flight back home wasn’t leaving for another week, we headed off to Moorea, only 15 Nm away from Papeete and famous for the beautiful mountains surrounding the anchorage. We’ve been taking it really slow, some swimming and walking around the Island. Today it’s raining and the clouds are covering the peaks. We’re going on a little trip to find a tattoo artist. We’ll see how it goes…

Tahanea

engEnglish version below…
Den femtonde, dagen efter nationaldagen, lämnade vi Hao för att segla mot Tahanea. Två dagar senare gick vi genom revöppningen till denna numera obebodda atollö. Jag skriver numera då det finns rester av människor; några hus och en kyrka. Vi hittade även en ny grav ifrån 2007. Troligen har mannen tidigare vistats på ön.

Vi beslöt att flytta båten till ett pass precis utanför där husen liggen för att komma undan vågorna. Igår snorklade vi i passet och stötte på revhaj och sköldpaddor bland den helt fantasiska korallen. Vi var tvungna att lägga ut två ankare och två linor in till land för att ligga säkert då tidvattnet går in och ut med tre knops fart. Lite riskabelt var det då passet är ganska smalt men nu ligger vi helt underbart fint.

Idag skall vi snorkla runt med vår harpun för att försöka ordna fisk till grillning på stranden ikväll. Detta är verkligen en söderhavsidyll och vi skall njuta varje dag vi är här. Ha en bra sommar där hemma, det lovar jag att vi har här nere!
Tahanea
eng
We left Hao on the 15th and set course towards Tahanea. We came in through the pass of the reef in the morning the 17th of July. The Atoll is currently uninhabited, but formerly had a civilization so there’s some left houses and a church. We also found a grave from 2007, probably someone who used to live here.
This morning we moved the boat to stay right in a pass which is protected from the swell. We had to put out two Anchors and two lines to shore since the tidal current flows back and forth with about 3 knots. The corral here is really beautiful and yesterday I saw a turtle and some blacktip reefsharks right where the boat now is moored.
We’ll try to spear some fish and have a barbecue on shore tonight. Until next time, have a great summer, we do down here in the Southern Ocean!

Den underbara slumpen

Vi lättade ankar ifrån Mangareva för att ta oss till Hao. Atollen
huserar en gammal fransk militärbas men vårt mål med besöket stavas
solförmörkelse. Det var nämligen så lyckosamt att den 11 juli
inträffade en total solförmörkelse i Södra Stillahavet och ett av de
bästa ställena att se den på var Hao. Sagt och gjort, vi skulle 450
distans norrut, ca tre dygn. Tyvärr var vi tvungna att gå igenom Haos
revöppning mitt i natten då vi annars inte hade kunnat gå igenom för
än senare dagen efter, i sådant fall efter solförmörkelsen som var
klockan nio lokal tid. Man måste passa tidvattnet väl på dessa atoller
då vi hade kunnat få uppemot 15 knops motström vid fel tillfälle på
Hao. Tyvärr hade vi missat att det är en timmes tidsskillnad mellan
Gambliers och Tuamoutus. Därför gick vi in när vattnet fortfarande var
på väg in, istället för att vara stilla. Vattnet gick in men vinden
blåste motsatt riktning så att det uppstod väldigt turbulens mitt i
kanalen. Ganska läskigt mitt i natten då man inte riktigt ser vad som
händer. Vi kom i alla fall lyckigt fram och kunde kasta ankar klockan
fyra på morgonen i en övergiven marina som vi hade läst om i vår
guidebok. Döm av vår förvåning när vi morgonen därpå vaknar och skall
lägga till vid kajen ser en svensk flagga på den andra segelbåten som
ligger här för tillfället. När det sedan visar sig vara Candela, en
svensk båt med åtta ungdomar som seglar mot Nya Zeeland tycker jag nog
slumpen spelade oss ett gott spratt. Vi blev direkt inbjudna till
frukost ombord på Candela och inväntade under tiden solförmörkelsen.
Så sakteligen blev det mörkare och mörkare för att till sist bli en
total solförmörkelse under lite mer än tre minuter. En oerhört häftig
upplevelse! När ön dessutom är full av ditresta
Solförmörkelsesentusiaster förstår man hur tur vi hade att vara i
området vid rätt tidpunkt. Candela hade egentligen planerat att lämna
samma eftermiddag, men de planerna lades snabbt på hyllan och vi
förberedde istället en gemensam middag. Det blev grillad färsk tonfisk
i Candelas sittbrunn den kvällen. Sannolikheten för att vi av en slump
skall skulle segla på dessa svenskar måste sägas vara ytterst liten,
livet är bra underligt ibland.

Morgonen därpå tog sig så Candela mot revöppningen mot löfte om att
mötas upp igen på en annan ö om tio dagar. De lämnade oss med familjen
som bor precis vid kajen. En stor familj vars hjälpsamhet inte vet
några gränser. Vi har från klockan halv sju på morgonen konstant ca
tio barn som de alla kräver vår uppmärksamhet. Ibland får vi bestämt
säga att vi behöver lite siesta ombord, men vi har verkligen lekt av
oss alla fyra. De här barnen är helt underbara och dem kommer vi
säkerligen sakna så fort vi kastar loss.

På eftermiddagarna har den lokala musik och dansgruppen repetitioner
inför ett uppträde om några veckor. Dessa tar sin platts på kajen där
vi ligger. Solnedgång ackompanjeras således av traditionell polynesisk
musik och tjugo tjejer som skakar rumpa. Det är nästan så att man får
nypa sig själv i armen ibland. Det är ju klart att man har försökt
föreställa sig söderhavet i sitt huvud, men detta kunde jag aldrig
drömma om. Oss går det då ingen brist på!

Igår var det Franska nationaldagen och en hel del lokala festligheter.
Flagor hisnades och hymner skanderades. Årets miss och mister öbo gick
först i paraden. Efteråt bjöds det på saft och kakor på byns torg. Vi
blev mer eller mindre attackerade av flickor i tolvårsåldern som inte
viste till sig av lycka av att se fyra vita pojkar. Det finns ingen
turistindustri på Hao, hit åker man helt enkel bara om det är
solförmörkelse. Men de flesta av dessa entusiaster lämnade redan samma
förmiddag så vi är fyra ganska ensamma utbölingar. Dagen fortsatte med
kanottävlingar och en kokosnötsöppningskam. På kvällen var det disko
på torget och vi var såklart på plats för att dansa med våra nya
tolvåriga fans. Den bästa franska nationaldag jag har haft i alla
fall.

Idag seglar vi vidare mot Tahanea som enligt uppgift är en obebodd ö,
det blir spännande!

The twist of fate
We haled anchor at Mangareva and sat sail towards Hao. The Atoll
Island is home for an old French military base but our goal here is
spelled Solar Eclipse! You see, luckily enough, there’s been an
eclipse the 11th of July in the South Pacific, and Hao was one of the
best spots to view it! Unfortunately we had to enter the pass during
night to time the right tide to go in before the eclipse. Here you
have to be careful to hit slack water, otherwise the current going out
can be up to 15 kts. Too bad for us there’s one hour of time
difference between Gambliers and Tuamoutus so when we thought it would
be slack, we had 3 kts going in and 25 kts wind working against it
making the sea really upset and the crew really wet. Nothing bad
happened though and headed for an old marina where the guidebook said
you could dock for free. The next morning we were really surprised to
find out that the only other sailboat in the marina was a Swedish boat
with 8 youngsters on their way to New Zeeland! We got invited for
breakfast and we sat in their cockpit waiting for the eclipse.

It got darker and darker and then the moon finally covered the sun for
over three minutes. Really surrealistic and cool! When the whole
Island is filled with Solar Eclipse enthusiasts you sort of realize
you’re lucky to just be in the area at the right time. Candela, the
Swedish boat, originally planned on leaving that afternoon, but those
plans soon changed and we arranged for a dinner party. Fresh tuna in
their cockpit, yummy!

Candela left the morning after but we agreed on meeting in ten days at
another Island. They left us with the family who lives close to the
dock. A big family and their generosity has no limit. From half past
six in the morning we’ve got ten kids who all tries to get our
attention. Sometimes we have to firmly tell them we need a siesta
aboard but we all played with them more that I did for a very long
time. IT’s really cool kids and we’ll probably miss them as soon as we
hit the seas again.
During the afternoons the local band and dance group have their
practice for an upcoming show. It just happened to take place right
next to the boat, so every sunset is accompanied with local music and
ass shaking. Sometimes you have to pinch yourself in the arm to see if
this is really happening. I’m not trying to romanticize the Pacific;
life is just really good to us right now!

Yesterday was the French national day and they Island celebrated. The
flags were raised and the national anthems were sung. Miss and Mister
Islander lead the parade through town. Afterwards the city gave away
lemonade and cookies. We were more or less attached by the local
twelve year old girls like we are some kind of rock stars (somewhat
true though). They’re not used to see four young handsome men in their
town who is never visited by tourist unless there’s an eclipse.
During the day they had canoe races and coconut opening competitions.
Later on that evening they had a disco at the town square and we
carried on dancing with our new twelve year old fans. At least the
best french national day that I ever had.
Today we sail towards Tahanea that we read is an uninhabited island, exciting!