Så var det åter igen några veckor sedan ni där hemma fick uppdateringar ifrån era favoritseglare i Söderthavet! Senast jag skrev i bloggen var på Tahiti. Där blev vi kvar i nästan tre veckor då vi hade lite problem att ta itu med. Genuan skulle sys, vi behövde få en ny ankarrulle tillverkad och vår motor strilade. Vi lyckades tillslut, trots mer tid och pengar spenderade än planerat. Vi fick även tillfälle att tillsammans med Jessica, en bartender vi mötte i Papeete, bli guidade runt ön. Vi besökte bland annat Billabongs surftävling som skulle gå av stapeln några dagar senare. Det var mäktigt att se vågorna som de tävlar i, livsfarligt ifall man tappar balansen och slås upp på revet.

När vi väl var klara med reparationerna och båten var lastad med mat, diesel och franska viner (som vi fick köpa tax-free!), seglade vi så av mot Bora Bora. Ön är ju känd för sin magnifika lagun och nu senast Viktoria och Daniels bröllopsresa till ön. Tur att de slapp betala för sin resa, Bora Bora är verkligen exceptionellt dyrt. Klart det är en vacker ö, men knappast så fantastiskt som man kanske föreställer sig. Detta framförallt eftersom det i dagsläget i princip är uppbyggt för turister med mycket pengar. Inte lika häftigt när man som vi kan besöka öar med få invånare och väldigt orörd natur. Vi hade dock en rolig kväll där vi blev inbjudna till ett sjuttonårs-kalas. Till skillnad ifrån svenska diton bjöds det på pilsner och kareokesång. Eftersom vi övat våra sångröster runt om Stilla havets hamnar på diverse kareokebarer var vi ju tvungna att delta. Lite svårt var det eftersom Engelskan i deras texthäfte delvis var hemmagjord men det blev ett par goda bitar tillslut.

Så efter nästan två månader i Franska Polynesien satte vi segel mot norra Cooköarna och Penrhyn Island. Här bor ca två hundra personer. De försörjer sig på fiske och att tillverka stråhattar till export. Vi kom precis vid solnedgången på fredagskvällen, så vi fick ankra utanför revet då man behöver dagsljus för att gå in. Något förvånad blev Anders då han vid sjutiden på lördagsmorgonen vaknade för att gå ut och tömma blåsa och i sittbrunnen finner en leende Polynesier som önskar honom en god morgon. Vi är inte säkra, men antar att han suttit där ett bra tag eftersom Anders legat och dragit sig i 20 minuter och inte hört någon båt närma sig. Med andra ord lite annorlunda mot de knackningar man tar till därhemma innan går in i främmande hem. Det var dock perfekt eftersom mannen i fråga var både tull- och immigrationstjänsteman och visade sig kunna lotsa oss in genom alla koraller fram till ankringen. Han kom senare tillbaka med en annan tjänsteman och lite papper att fylla i. De stannade på båten i säkert en och en halv timme och provspelade alla våra instrument och ville se på alla elektroniska prylar. En oväntat trevlig morgon ombord!

I skrivande stund väntar vi på att hälsoinspektören skall komma och spruta insektsgift ombord innan vi kan åka in till land. Senare idag skall vi försöka harpunera lite fisk till middagen. I morgon är det söndag och vilodag så vi får inte utöva några aktiviteter. Vi blev dock inbjudna till kyrkan, klädkod långärmat och krage. Vi får se vad skrynkliga plagg vi kan rota fram tills i morgon…

A few weeks have past since the last blog entry and an update from the Southern Ocean. We were then at Tahiti, busy working on the boat. We had a Genoa that needed reparations, our anchor roller was remade and our engine stopped working for some time. After we spend more time and money that planned we finally sorted out the problems and were ready for some more sailing. We had met Jessica, local bartender who took us on a ride around the Island before we left. We went down to se the set up for the Billabong surf contest that were to start in a couple of days. It’s was really cool to see the enormous waves they surf in. One mistake and they’re down in the corral…

After three weeks in Papeete we set sails towards Bora Bora. People told us before that it’s not as nice as the legend, but we felt that I would be cool to at least have a beer at Bora Bora YC. We stayed for some days extra since Phil had problems getting his deposit back. Finally on monday the 23rd we left French Polynesia after almost two months. We headed of towards the northern Cook Islands, and the Penrhyn Atoll. We arrived at sunset last night, friday. Therefore we could not enter the lagoon but had to anchor off and wait for sunlight to go though the pass. This morning, Anders woke up first to go up on deck and have his morning pee. He was pretty suppriced to meet a polynesian man in the cockpit. Apparently he had been sitting there for a while, waiting for us to wake up. He turned out to be the immigrations and customs officer and after some coffee he piloted us through the pass and in to the anchorage.

Later he came back with a another official to do some paperwork. They stayed around for and hour and looked at our equipment and tried out our instruments. Tomorrow is sunday and we’re not allowed to do any activity, although h we were invited to church. Tonight we’ll have to dig out some long pants and shirt with collars for the dress code tomorrow….

Naturupplevelsen vi precis haft på Tahanea, samt faktumet att vi låg förtöjda vid en betongpir, gjorde väl att vi inte var så väldig imponerade av Fakarava. Naturupplevelsen här finns under ytan, ett pass med de, enligt vår guidebok, bästa dyken i Franska Polynesien. Vi hann med två dyk under vår vistelse. Båda gångerna simmade vi fram till en klippvägg och låg nere på 30 meter och tittade ut över det djupblå vattnet. Tusentals fiskar och uppemot hundra hajar simmade precis framför våra ögon! Ett av dyken var sedan ett driftdyk där vi åkte med strömmen in genom passet förbi koraller och fiskar. Vi var minst sagt nöjda med våra dyk!

När Candela kom ordnade vi gemensam grillfest i deras sittbrunn. Väldigt trevligt att få hänga med andra svenska ungdomar, en vara som är ganska så sällsynt ute bland de Polynesiska atollerna. Dagen därpå kastade vi loss och satte segel mot Papeete som är huvudstaden på Tahiti och centrum för hela Franska Polynesien. I Papeete fanns lite olika alternativ var man skulle förtöja. Vi bestämde oss snart för vi ville ligga mitt i centrum, en plats som enligt guideboken var “loud and noisy”. Det skulle med andra ord passa fyra unga män som fått en stor dos natur de senaste månaderna väl.
När vi kom fram efter två dygns segling på onsdag kväll blev vi minst sagt imponerade av våra två grannbåtar. Två enorma segelbåtar som låg och vräkte sig i sitt ljus (se bild ovan).
Tyvärr är allting i Franska Polynesien hutlöst dyrt. På de andra öarna har utbudet satt stopp för att pengarna skulle ta slut. Men med stadens alla frestelser får man verkligen se till att försöka hålla i pengarna.
På Fredagen kom Per-Ivar inflygandes. Han skall segla med oss till Australien och byter plats med Stefan. När jag mötte honom på flygplatsen var han något omtumlad efter en två dygn lång resa med vid god vigör, iförd vita linnebyxor och seglarskor. En ståtlig man, förbered för det hårda livet ombord. För att fira vår ingenjörs ankomst ombord väntade en festmåltid hemma på båten. Senare på kvällen fortsatte vi festen på en klubb inne i staden, detta efter att vår amerikanska granne inte direkt visat uppskattning för att vi höll konsert i sittbrunnen.

Eftersom Stefans flyg hem inte skulle gå än på en vecka, seglade vi på söndagen mot Moorea. Ön ligger bara tre timmar, eller 15 sjömil bort ifrån Tahiti och är berömd för dramatiska berg som omgärdar ankringsviken (se bild nedan). Vi har tagit där väldigt lugn här. Simmat lite och gått på upptäcktsfärd. Idag regnar det, molnen kryper ner ifrån bergen. Vi skall försöka ta en tur runt på ön och eventuellt hitta en tattueringsstudio som skall ligga någonstans på ön. Vi får se hur det går….


After a couple of wonderful days at Tahanea with snorkeling on the days and barbecue each evening we set sails towards Fakarava. There we decided too meet with Candela, the other Swedish boat. We had a calm night over to Fakarava where we found out we could tie up to the quay. Always nice not to be dependent of the dingy when your four guy aboard.

Since Steffs flight back home wasn’t leaving for another week, we headed off to Moorea, only 15 Nm away from Papeete and famous for the beautiful mountains surrounding the anchorage. We’ve been taking it really slow, some swimming and walking around the Island. Today it’s raining and the clouds are covering the peaks. We’re going on a little trip to find a tattoo artist. We’ll see how it goes…

Vi beslöt att flytta båten till ett pass precis utanför där husen liggen för att komma undan vågorna. Igår snorklade vi i passet och stötte på revhaj och sköldpaddor bland den helt fantasiska korallen. Vi var tvungna att lägga ut två ankare och två linor in till land för att ligga säkert då tidvattnet går in och ut med tre knops fart. Lite riskabelt var det då passet är ganska smalt men nu ligger vi helt underbart fint.

Idag skall vi snorkla runt med vår harpun för att försöka ordna fisk till grillning på stranden ikväll. Detta är verkligen en söderhavsidyll och vi skall njuta varje dag vi är här. Ha en bra sommar där hemma, det lovar jag att vi har här nere!


We left Hao on the 15th and set course towards Tahanea. We came in through the pass of the reef in the morning the 17th of July. The Atoll is currently uninhabited, but formerly had a civilization so there’s some left houses and a church. We also found a grave from 2007, probably someone who used to live here.
This morning we moved the boat to stay right in a pass which is protected from the swell. We had to put out two Anchors and two lines to shore since the tidal current flows back and forth with about 3 knots. The corral here is really beautiful and yesterday I saw a turtle and some blacktip reefsharks right where the boat now is moored.
We’ll try to spear some fish and have a barbecue on shore tonight. Until next time, have a great summer, we do down here in the Southern Ocean!

Morgonen därpå tog sig så Candela mot revöppningen mot löfte om att
mötas upp igen på en annan ö om tio dagar. De lämnade oss med familjen
som bor precis vid kajen. En stor familj vars hjälpsamhet inte vet
några gränser. Vi har från klockan halv sju på morgonen konstant ca
tio barn som de alla kräver vår uppmärksamhet. Ibland får vi bestämt
säga att vi behöver lite siesta ombord, men vi har verkligen lekt av
oss alla fyra. De här barnen är helt underbara och dem kommer vi
säkerligen sakna så fort vi kastar loss.

På eftermiddagarna har den lokala musik och dansgruppen repetitioner
inför ett uppträde om några veckor. Dessa tar sin platts på kajen där
vi ligger. Solnedgång ackompanjeras således av traditionell polynesisk
musik och tjugo tjejer som skakar rumpa. Det är nästan så att man får
nypa sig själv i armen ibland. Det är ju klart att man har försökt
föreställa sig söderhavet i sitt huvud, men detta kunde jag aldrig
drömma om. Oss går det då ingen brist på!

Igår var det Franska nationaldagen och en hel del lokala festligheter.
Flagor hisnades och hymner skanderades. Årets miss och mister öbo gick
först i paraden. Efteråt bjöds det på saft och kakor på byns torg. Vi
blev mer eller mindre attackerade av flickor i tolvårsåldern som inte
viste till sig av lycka av att se fyra vita pojkar. Det finns ingen
turistindustri på Hao, hit åker man helt enkel bara om det är
solförmörkelse. Men de flesta av dessa entusiaster lämnade redan samma
förmiddag så vi är fyra ganska ensamma utbölingar. Dagen fortsatte med
kanottävlingar och en kokosnötsöppningskam. På kvällen var det disko
på torget och vi var såklart på plats för att dansa med våra nya
tolvåriga fans. Den bästa franska nationaldag jag har haft i alla
fall.

Idag seglar vi vidare mot Tahanea som enligt uppgift är en obebodd ö,
det blir spännande!

The twist of fate
We haled anchor at Mangareva and sat sail towards Hao. The Atoll
Island is home for an old French military base but our goal here is
spelled Solar Eclipse! You see, luckily enough, there’s been an
eclipse the 11th of July in the South Pacific, and Hao was one of the
best spots to view it! Unfortunately we had to enter the pass during
night to time the right tide to go in before the eclipse. Here you
have to be careful to hit slack water, otherwise the current going out
can be up to 15 kts. Too bad for us there’s one hour of time
difference between Gambliers and Tuamoutus so when we thought it would
be slack, we had 3 kts going in and 25 kts wind working against it
making the sea really upset and the crew really wet. Nothing bad
happened though and headed for an old marina where the guidebook said
you could dock for free. The next morning we were really surprised to
find out that the only other sailboat in the marina was a Swedish boat
with 8 youngsters on their way to New Zeeland! We got invited for
breakfast and we sat in their cockpit waiting for the eclipse.

It got darker and darker and then the moon finally covered the sun for
over three minutes. Really surrealistic and cool! When the whole
Island is filled with Solar Eclipse enthusiasts you sort of realize
you’re lucky to just be in the area at the right time. Candela, the
Swedish boat, originally planned on leaving that afternoon, but those
plans soon changed and we arranged for a dinner party. Fresh tuna in
their cockpit, yummy!

Candela left the morning after but we agreed on meeting in ten days at
another Island. They left us with the family who lives close to the
dock. A big family and their generosity has no limit. From half past
six in the morning we’ve got ten kids who all tries to get our
attention. Sometimes we have to firmly tell them we need a siesta
aboard but we all played with them more that I did for a very long
time. IT’s really cool kids and we’ll probably miss them as soon as we
hit the seas again.
During the afternoons the local band and dance group have their
practice for an upcoming show. It just happened to take place right
next to the boat, so every sunset is accompanied with local music and
ass shaking. Sometimes you have to pinch yourself in the arm to see if
this is really happening. I’m not trying to romanticize the Pacific;
life is just really good to us right now!

Yesterday was the French national day and they Island celebrated. The
flags were raised and the national anthems were sung. Miss and Mister
Islander lead the parade through town. Afterwards the city gave away
lemonade and cookies. We were more or less attached by the local
twelve year old girls like we are some kind of rock stars (somewhat
true though). They’re not used to see four young handsome men in their
town who is never visited by tourist unless there’s an eclipse.
During the day they had canoe races and coconut opening competitions.
Later on that evening they had a disco at the town square and we
carried on dancing with our new twelve year old fans. At least the
best french national day that I ever had.
Today we sail towards Tahanea that we read is an uninhabited island, exciting!

Efter ankomst till ön hade vi en hel del stora och små reparationer
att ta itu med. Vårt ankare blev ju något deformerat på Pitcarin men
som tur var fick vi på Gambliers hjälp av några arbetare med
grävmaskin och skärbrännare, att böja det tillbaka till en någorlunda
normal form. Vi hade lite segel att reparera, motorer att laga och en
båt att städa. Eftersom båten i princip inte legat stilla sedan
Galapagos behövde även bestättningen del tid för att ta igen sig. Som
regel sover man aldrig i särskilt långa sträck när man är ute så när
man återigen får sova en hel natt i sträck är det något ganska så
fantastiskt. Ön som sådan är väldigt naturskön, gröna kullar och helt
omgiven av turkosblått vatten. En av dagarna spenderades på en
expedition till Mt Duff, den högsta toppen. Jag vet inte vad det är
men det verkar som om människan på något sätt får behov av att komma
så högt upp som möjligt när man är på en ny plats. Kanske är det någon
form av kontrollbehov, man vill ha koll på omgivningarna. Hur som
helst, mina kängor hade under seglatsen blivit offer till kung Neptun
och hans stora blå, så färden upp gick i ett par hala gympaskor, inte
att rekommendera i leran som var våt sen senaste regnet. Allt
stillasittande ombord tär en del på konditionen så det var inte helt
utan problem som vi tillslut kunde sätta oss på toppen och konstatera
att det trots ansträngningen var väl värt besväret.

Vi hade vi det här laget en hel del smutstvätt i bagaget. Allt var
saltigt och det var en stor laddning tvätt vi hade med till
tvätteriet. Institutionen drivs av Fritz, en tysk man, före detta
soldat i Främlingslegionen, och numera alkoholliserad tvätteriägare.
Den första ölen öppnades klockan åtta, samtidigt som vi hade lov att
slänga in vår första tvätt. Sedan var det väldigt viktigt att vi kom
och bytte maskin vid rätt tidspunkt. Fritz jobb var som han själv sa,
“att mäta upp tvättmedel och skruva fram rätt program”. När vi så kom
en halvtimme sent var han inte nådig. Förvånade mötte Anders och Phil
en berusad man med kökskniven i högsta hugg som på tysk-franska gav
dem en läxa i punktlighet.

Klockan tolv stängde tvätteriet, “Ich will miene ruhe haben” sa Fritz
och här skulle vi inte springa och tvätta. De något sparsamma
öppettiderna gjorde att projektet drogs ut över fyra dagar. Hade det
inte varit för att han tog så oskäligt mycket betalt hade det mest
varit kul att försöka komma ihåg sin skoltyska, men 60kronor per
laddning var lite i överkant, speciellt med tanke på nämnda
servicenivå. När han väl hade pengarna i sin hand blev han dock lite
mer välsinnad och berättade sin livshistoria med de olika krigen, hans
tio barn och hans hustrus tragiska död. Det som fanns kvar i livet för
manen i sina sjuttio var “Tabak, Pilsner und Musik”. Vi önskade honom
all lycka i fortsättningen och lättade ankar, Hao och Tuamoutu Islands
nästa!

The Battle of the laundry

We left Pitcairn in a hurry since the weather report told us it was
going to be quite windy a couple of days. We headed for Mangareva, the
main Island at the Gamblier group. We only used a small jib but still
made pretty good speed. Unfortunately we had some squalls with rains
and winds at forces up to 50 kts. That was really unpleasant.

When we arrived at Mangareva we had a boat full of minor and major
fixes. Our anchor got bent at Pitcairn as I wrote in the last entry.
At Mangareva we found some constructors with a tractor and a burner at
their tool shop. They spend a good afternoon to bend it back into
normal anchor shape. We had some sails to stitch, engines to repair
and a boat to clean. All four of us were all pretty tired after the
long time at sea with cut up sleep. It’s fantastic when you can sleep
through a whole night again after a long passage! The Gamliers are
really beautiful Islands, green old volcanic hills surrounded by
reefs. On day we went on a hike to climb the highest peak, Mt Duff. I
don’t know why but every time I come to a new place I feel a surge to
get to the highest point. It might be a bit of a control behavior
where you want to check out your surroundings. My good walking shoes
got flushed overboard so I had to climb the slippery mud in running
shoes, not to recommend. You really lose your breath by sitting still
for so many days so it was a pretty though hike. Sitting at the top
looking down made you realize it was all worth it though!

The pile with dirty clothes had built up to a decent since by now. The
laundry at the island is run by Fritz, a German ex foreign legion
soldier, by this time an alcoholized laundromat owner. The first beer
got popped at eight in the morning, the same time we were allowed to
start our first machine. Then he was very keen on us changing it at
the exact time. Fritz job was to “measure up the washing powder and
set the machine to the right program”. When we came half an hour later
than argued he was not very happy. Anders and Phil got really
surprised when they met a drunken man with the kitchen knife in one
hand, giving them a lesson in German timing.

At noon the laundry closed, Fritz said, “Ich will miene ruhe haben”
and didn’t want us running around his yard hanging our clothes. The
brief opening hours made the project stretch over four days. If it
were not that we had to pay 7US a load I wouldn’t mind trying to
communicate with the old German. Although, considering the level of
service I think it was well over price, like everything else here in
French Polynesia.

At the end when we paid him he got somewhat friendlier and started to
tell us his life-story. Many wars, ten kids and then the tragic death
of his wife. What was left in life for Fritz now was “Tabak, Pilsner
und Musik”. We left him with that and haled anchor, next port Hao in
the Tuamoutu Islands!