Medvinden

A short clip from when our toilet broke down. It was not a very happy moment, specially not for Phil…

English version below…
Så var vi då äntligen här. Galapagos. Det känns lite smått overkligt. Jag har föreställt mig detta i flera år. Hur man lämnar Panama, utan återvändo, seglandes ut på världens största hav. Mot alla öarna, mot det spännande och lite okända. Galapagos, kanske inte direkt det okända men desto mer spännande med sitt fantastiska djurliv. En etablerad turistindustri kontrollerar vad du får göra och inte får, så själva äventyret ligger på kommande resmål, även om det är hur spännande som helst med alla djuren. Ankringsområdet här på San Cristobal är fullt med sjölejon och sälar, de beter sig som hundar gör i vilken annan sydamerikans stad som helst, en något märklig upplevelse.

För att förtydliga det hela så var det förra blogginlägget skrivet ute på havet och uppskickat via vår satelittelefon. Det är genom den vi får väderrapporter och passar då på att skicka iväg lite mail och uppdateringar. Men nu är vi alltså på fast mark igen. Seglingen gick ganska bra, nio dagar vilket måste ses vara helt ok för de 930 sjömilen vi seglade. Vi hade ett par dagars skitväder dock med regn och vindar så att vi var tvungna att kryssa. Detta gjorde att båten lutade och gungade en hel del. Det blir ganska påfrestande för kroppen då man konstant måste spänna sig och klamra sig fast. Många andra båtar upplever denna seglats som vindstilla och stekhet. Vi hade väldigt mycket vind, en natt uppemot halv storm (35 knop) och kallt och molnigt väder nästan hela överfarten.

Just när det lutade som mest gick vår toalett sönder. Phil inkallades på badrummet. Det som vi trodde var ett enkelt problem tog två dagar i anspråk. Hela toan var under arbetet täckt av brunt vatten och det luktade därefter. Inte en så värst trevlig syn och jag säger så…
En lite lustigare incident var när Stefan mitt i natten fick för sig att han hade en fågel i sin kabin. “Fågeln”, som senare visade sig vara gnissel ifrån rodret, fick honom att under en kvart vända upp och ner på all möjlig bråte för att försöka hitta sin fjäderbeklädda vän. Utan lycka skall tilläggas.

Natt nummer sex när jag satt uppe på min nattvakt skiftade så vinden plötsligt. Vi fick den mer ifrån sidan. Plötsligt lutade det inte lika mycket och vi sköt fram genom vattnet. Vågorna började även lägga sig mer och mer och de sista dagarna till havs var riktigt behagliga.
Speciellt då den absolut sista dagen, lördag. Det hela började med napp på fiskespöt, ytterligare en Mahi Mahi hade slukat kroken. Så runt tolvsnåret klädde vi alla upp oss i våra seglingsuniformer för att korsa ekvatorn för första gången i våra seglarliv. Det skålades i rom med varmchoklad och stämningen kunde inte varit bättre. Så en timme senare skriker Phil ut, VAAAAL!! Alla springer upp på däck och vi får se en pilotval som simmar förbi båten, ca två meter ifrån, ca åtta meter lång, mäktigt! Under dagen siktade vi totalt fem pilotvalar, dock lite längre bort ifrån oss. Någon timme senare kom tio stycken flasknosdelfiner på besök och stannade ett par minuter i fören för att leka.

Dagen därpå var vi så i hamn. Vi har klarerat in och fått lov att stanna i 20 dagar. Dock får vi inte segla runt själva utan måste låta båten ligga ankrad och ta turer runt för att se nationalparksområdena. Vi skall se till att dyka lite, förhoppningsvis med hammarhaj och mantor. Och så skall vi förhoppningsvis få både sköldpaddor, leguaner och andra spännande djur under vårt besök. Vi skall försöka få upp lite bilder så snart internet är snabbt nog så att ni kan se själva hur bra vi har det…

Vi mår alla fint och kommer nog få en härlig tid här på Galapagos. För att förtydliga hur våra seglingsuniformer ser ut lägger jag ut en bild vi tog i Panama just före avfärd. Fyra unga stark män…..

Finally, Galapagos Islands. It feels surrealistic. I’ve been making up this picture in my head for several years now. How you leave Panama, without return, out on the worlds greatest ocean. Towards all the Islands, the exciting and bait unknown. Galapagos, may be not the unexplored, but it has an even more exciting animal life. The tourist industry is really big and what and you can and can’t do is pretty hard regulated. The anchorage here at San Cristobal is full of Sea Lions and seals. They’re Galapagos answer to street dogs, a pretty strange feeling…

The last entry was posted via our Sat. Phone. It’s through that one we get weather reports and while we download them we can send you all some updates. So, if we shall sum up the sailing, we got here fast enough, 930 nautical miles in nine days. Although, we had a couple of day with pretty shitty weather with rained and tacking. This made the boat lean and rock a lot. The body get’s really exhausted when you have to hold on to your self 24-7. A lot of other sailors tell stories about this trip lacking wind and being boiling hot. We had a lot of wind, one night over 35 knots, and pretty cold and cloudy weather the entire time.

Right when we we’re leaning the most, our toilet broke down. Phil found his way to the bathroom. What at first seemed like a pretty simple problem turned out to be a two day project. During that time, the floor and walls we’re all covered in brown water, and the smell, yeah, you can make the picture your self…
A more pleasing episode happened late one night when Stefan thought that he had a bird in his cabin. “The Bird”, later discovered to be some noise from the tiller, made him turn his cabin upside down and during 15 minutes try to find his little friend. No luck there….

Night number six, when I had my nightshift, the wind suddenly shifted over. It came more from the side and suddenly the boat didn’t lean as much and we made really good speed through the water. The waves started to calm down and the last few days we’re really comfortable.
The very last day was something special. The day started off with a Mahi Mahi on the rod. Later, round lunchtime, we sailor suited up to cross the equator for the first time. We had a toast wit rum and chocolate and the atmosphere abroad was great! an hour later, Phil shout out WHALE!! everybody runs up on deck to see a eight meter pilot whale pass the boat two meters out in the water, really cool!!During that day we saw totally five whales and some bottle nose dolphins play in the bow.

The day after, sunday, we we’re in the harbor again. We got permit to stay for 20 days although we have to let the boat stay at anchor and take tours around to visit the national park. We’ll try some diving, hopefully with hammer heads and manta rays. And on land we shall hopefully meet some tortuous, iguanas and other cool animals during our stay here. If you click “Bilder” up at the top of this site you can see some pictures from the trip and see for yourself how great life can be.

We’re all a health and shall have a great time here at Galapagos. The picture posted above shows our Sailor suits and was take in Panama, at the dock right before take off. Four young strong men….

English version below…
Fyra unga starka män seglade ifrån Panama. Det var fredag förmiddag. Det fanns hopp i luften. De fyra skulle ut på äventyr. Åskådarna på bryggan vinkaders av och segel sattes. Vi var strax ute ur Balboas hamnområde och kursen sattes söderut. Redan efter ett par timmar skrek det till ifrån fiskespöt. En halvmeters Mahi Mahi satt på kroken. Så fort den var landad drog vår kock Stefan fram filekniven och började förbereda kvällens läckra måltid.

Ungefär så var den första dagen till havs. Vi hade faktiskt bra vindar ifrån starten och gjorde god fart. Efter första natten var alla lite matta, Anders och Phil visade även tecken på sjösjuka, vilket de uttryckt över relingen. När resan är skumpig och speciellt i början innan man vant sig så blir dagarna lätt väldigt slöa. Man vilar mest och försöker hålla i sig…

Vädret har varit ganska så bra med oss hela tiden även om vi fått köra en del för motor. Det hade vi emellertid räknat med då vi passerar ITCZ, intertropiska convergence zonen. Ett område norr om ekvatorn med stiltjebälten, regn och åskskurar och plötsliga squalls, när det på några minuter blåser upp till nästan kuling och störtregn för att sedan avta lika snabbt. Vi hoppas nu snart kunna vara nere i passadvindsbältet så att vi kan få lite trevlig med- eller sidvind fram till Galapagos. Vi har ca 580 nautiska mil kvar så vi räknar med ytterligare en vecka till havs.

I skrivande stund ligger vi med vinden snett in från babord och vi har ganska bra kurs emot mål. Anders mår sådär efter att jag fått honom att hissa storseglet. Sjösjukan blir som värst när man anstränger sig eller är nere i kabinen. Som tur är känner varken Stefan eller jag några större bekymmer så vi får i alla i oss bra mat varje måltid. Anders hade börjat skrivna ned hur det hela ter sig i hans ögon men ni får vänta med den berättelsen tills Styrman mår lite bättre.

Segla lugnt

P.S. gå in under “Besättning” på bligen och läs lite om Kocken och Elektrikern.D.S.

03 25 N 81 06 W
Four young strong men sailed out from Panama. It was friday morning. A feeling of hope and adventure was in the air. We waved at the people at the dock and sat sail. Soon we left Balboa harbor and set course south. Only a few hours had passed when the fishing rod started screaming loud. A half meter Mahi Mahi was on the hook. As soon as the fish was onboard our Chef Stefan pulled out his knife and started to prepare that night delicious dinner.

That was the first day at sea. Good winds from the start and nice speed. After the first night everybody was a bit fatigue. Anders and Phil showed some signs of seasickness, they also made sure the fish knew about it. When the boat is bumming around and specially when people are not used to the sea the first couple of days becomes really lazy. Most of the time you just rest and try not to fly around in the cabin.

The weather has been pretty good so far even though we had to run the engine for some time. We’re passing by the ITCZ, a belt north of the equator with no wind, rained thunderstorms and squalls. We hope to hit the trade winds soon so that we can get some nice running winds down towards Galapagos. Right now we’ve got about 580 nautical miles left so we calculate with another week at sea.

As I write the we’e on a port tack with pretty good course towards our goal. Anders doesn’t feel very well after a trip on deck to rise the main sail. The seasickness gets worse if you focus hard on something or works down the cabin. Luckily neither Stefan or me have gotten bad yet so at least we get some good food every night. Anders started to write a little text of how he experience the trip so far but it’ll have to wait until we get a bit more settled weather.

Calm seas to you all.

En liten videoblogg med den senaste uppdateringen ifrån Panama. Ljudet är inte det bästa men håll tillgodo…
This post is a video blog in swedish. We’ve been busy trying to get the boat ready for the crossing so we had little time for updates. But Thursday we leave Panama for Galapagos. We’ll send you all an update from the salty sea…

English version below…
Så har en vecka förflutit sen vi kom fram till Colon, Panama. Jag trodde inte att skillnaden i klimat skulle vara så stor som den är gentemot Honduras. Snäppet varmare, fuktigare och så har regnperioden startat så vi får en skur nästan varje dag. Då snackar vi inte duggregn, om man står ute i trettio sekunder blir man dränkt. Regnet ackompanjeras av väldiga åskskurar. Ganska häftigt och väldigt uppfriskande med lite regn i värmen.

Efter att vi anlänt fick vi spendera nästan en hel dag i byråkratins tecken. Fem olika myndigheter utspridda över staden. Varje myndighet ville ha sin beskärda del av blanketter och kopior på diverse papper. Dagen efter så kom en man ifrån kanalbolaget ut och mätte in båten. Det hela gick på två minuter, längd och bredd. Sedan fyllde vi i lite mer papper och jag fick senare gå till banken och betala kanalavgiften plus deposition, totalt 1500 US dollar.

Dagen därpå hyrde vi en bil och tog oss upp i bergen. De har en fantastisk natur och det var kul att köra runt uppe på bergsvägarna. Framåt eftermiddagen bestämde vi oss för att bestiga en av topparna. Utsikten var härlig med molnen som slöt sig runt de andra bergen. Synd bara att de inte har snö och att jag inte hade skidor…
När dagen övergick i natt körde vi till flygplatsen för att hämta upp Stefan, min vän och arbetskamrat ifrån Tender CPH där jag jobbade som bartender och han som kock. Det var en blek figur som steg ut ifrån tullen. Chockerad av värmen och uttröttad av ett dygns resa. Tyvärr blev Gammel Dansken stulen av den amerikanska tullen, men dansk lakrits fick han i alla fall ta med.

De senaste två dagarna har gått åt att bunkra mat inför överseglingen. Vi har kommit ganska långt och båten är nog bra mycket tyngre med alla konerver vi tagit ombord. Hon flyter i alla fall och lite mer skall vi nog få plats med.

I morgon, söndag, går vi genom kanalen. Vi startar klockan fem på eftermiddagen med att hämta upp lotsen. Man slussar 26 meter upp till Gatun Lake där vi kommer spendera natten. Dagen därpå kommer lotsen tillbaka och vi går genom sjön och slussar slutligen ner till Stilla havet på eftermiddagen. Eftersom vi behöver vara fyra linehandelers plus kapten och lots kommer Phil, en australiensare jag mötte på Utila, hjälpa oss genom vilket nog skall bli en kul resa.

I skrivande stund är grabbarna ute och letar landkrabbor. Krabborna kommer fram efter regnet och det är fullt med människor längs vägarna som försöker göra sig en slant på denna lokala delikatess. Stefan har lovat att göra en Bouillabaisse ifall de lyckas så jag håller tummarna.

Oskar

A WEEK IN PANAMA
It has now been a week since we arrived here in Colon, Panama. I couldn’t believe that the difference in climate would be that great compared to Honduras. It’s warmer, more humid and the rainy season started so here’s a hell of a shower almost every day. The rain comes with heavy thunderstorms. Although you can’t stay outside it’s pretty refreshing with some rain in this hot weather.

Oskar

English version below…

Solen går ned. En lila-rosa himmel utgör vår vy akterut. Vinden har äntligen fått lite fart och vi gör god fart fram genom de kareliska farvattnen. Ljungman (Leo) står nere i kabinen och tillbereder kvällens måltid. Styrman (Jens) sitter och plinkar på gitarren. Ett lugn ligger över båten. Det är vår tredje kväll till havs och vi har alla fått våra sjöben.

Jag tänker tillbaka på våra dryga två veckor på Utila, denna lilla ö utanför Honduras kust. Det är en härlig stämning. Avslappnad. De främsta aktiviteterna är dykning och party. Inget är så pass viktigt att det inte kan vänta till morgondagen. Atmosfären är således minst sakt avslappnad. Med andra ord ett perfekt ställe att landa efter åtta månader i Köpenhamn och sedan några intensiva veckor med båtarbete.

Men också förrädiskt härligt. Vi hade inte tänkt stanna så länge som vi gjorde då vi först kom. En kombination av trevliga möten och en bra deal med vår dykskola, där vi fick massvis med fridyk när vi tog våra kurser gjorde att vi dröjde oss kvar. Inte mig emot när jag ser tillbaka på det. Kanske lite synd att vi inte hinner stanna någon annan stans på väg ned mot Panama men man kan ju aldrig få allt. Stannar man någon stans i två veckor hinner man lära känna människor och känner sig inte lika mycket som turist även om det så klart är fallet. En annan anledning till trivseln är att det kryllar av folk i vår ålder på ön och det är lite ovanligt för oss som seglar som annars mest hänger med pensionerade amerikanska par.

Nu är vi som sagt på väg mot Panama. I skrivande stund har vi drygt 370 nautiska mil kvar, utan för “hörnet” på Honduras, cirka fyra dygn kvar på seglatsen. Så här långt har allt löpt på fint förutom en diesel läcka som gjort att motorn stannat vid två tillfälle och vi har fått lufta den. I morse precis när jag stod och bakade bröd till frukosten fick vi napp på fiskespöt. En halvmeters tonfisk som kommer mätta oss vid alla dagens mål. Färsk fisk, MUMS!!

Härom natten hade jag helt fantastisk upplevelse. Jag och Leo satt uppe och filosoferade i sittbrunnen när jag plötsligt hör hur det plaskar till lite och ett frustande ute i vattnet. Jag kikar ut och ser plaskandet och sedan hur en projektil flyger genom vattnet. Det är alldeles för mörkt för att uppfatta konturerna, men det är fullt av mareld och man kan se formen av fem delfiner som simmar runt båten och leker. Det är fullkomligt magiskt med allmarelden, det ser som en trollkarl från en tecknad film har trollat i vattnet då det fullkomligt sprakar av ljus från marelden när de far fram. Fem magiska minuter senare dra de sin väg, jag tackar innerligt för den upplevelsen som är något av det vackraste jag sett.

i Panama får vi nog vänta en vecka på kanalgenomfarten som tar två dygn. Den 28 kommer Stefan och den 4e kommer Anders, Jens och Leo följer således med genom kanalen vilket blir en häftig upplevelse. Nu är det dags för lunch, tonfiskmacka på nybakat bröd….

Segla Lugnt

Leo making tuna sandwiches…

The sun sets slowly. A pink-purple sky is our stern view. We finally got some decent wind and we’re making pretty good speed through the Caribbean Ocean. Leo is down in the cabin preparing the dinner and Jens sit’s on deck playing the guitar. It’s a calm vibe aboard, our third day at sea an everybody adopted to the rolling.

I sit here and reflect of our two weeks at Utila, this small island out side the coast of Honduras. There’s a nice caribbean vibe, relaxed. The main activities are diving and party. Nothing is of greater importance than that it can wait until tomorrow. A prefect place to relax after eight months in Copenhagen and some intense week’s working on the boat.

But also seductive. We didn’t plan to stay as long as we did. But a combination of nice people and a good deal with our dive shop giving us lot’s of free fun dives made us stay. I do not regret that we stayed for some time. It’s a little shame that we no have no time to stop somewhere on our way to Panama, but you can’t both have the cookie and eat it. If you stay somewhere for more that two weeks you get to know some stationary people and get to know people a lot deeper which was really cool. Another reason that I like it so much at Utila is that elsewhere we meet mostly retired couples cruising there boats. Nothing wrong with that but hanging with people in your own age is a change.

As I write, we’ve got 270 nautical miles left to Colon, Panama. We’re right outside the “corner” of Honduras and got about four days left of sailing. So far so good except a diesel leek that forced me to air out the engine a couple of times. This morning, right as I was baking bread for breakfast, we got a fiche on the rod. A two feet tuna, I sure it’ll feed us good al day long.

Last night I had a magical experience. Me and Leo we’re sitting in the cockpit, talking and chilling out when I hear a splash and a breathing 15 meters out in the water. I watch and see how some projectiles shoot towards the boat. It’s too dark to see anything but there’s so much bioluminescens that you can see the shape of five dolphins cursing around our boat. It looks like the work from a wizard in a cartoon. I just stand there and watch them for a couple of minutes. Definitely one of the most magical things I’ve ever seen!

In Panama we’ll probably have to wait a week for our transit though the canal. the 28th Stefan arrives in Panama, Anders the 4th. Jens and Leo will transit the canal with me. Now it’s lunch time, tuna sandwich, newly cought tuna, home made bread!

 English resume below…

Kära blog. Äntligen lite avslappnad tid att försöka få nedskrivet vad som sker på denna sidan Atlanten. Som bekant flög jag den 13 mars mot Florida och sedan ett par dagar senare vidare mot San Pedro Sula, Honduras. En regnig tisdagseftermiddag i hotellobyn mötte jag min blivande besättning, bröderna Jens och Leo. Föga dramatiskt om än ett efterlängtat möte. Dagen därpå började vi så vår resa med buss och sedan vidare med båt mot marinan där Southwind låg för ankar, Texan Bay Marina.

När vår båttaxi la till vid bryggan och vår packning lastades upp på kajen kom ägare till marinan, Mike “the Texan”, ned för att hälsa. Jens och Leo hade till en början svårt att hänga med i Mikes gutturala texanska accent. Vi blev hur som helst hälsade varmt välkomna. Med stor spänning gick jag mot båten. Utsidan såg fin ut, men när jag gick in möttes jag av gröna väggar. Eftersom de var vita när jag lämnade båten i juli påbörjade vi ett intensivt skrubbande för att ta kål på möglet. Efter många timmars skrubbande, en hel del svett och en hel del klorin kunde vi tillslut konstatera att den muggiga mögellukten var på väg bort.

Så började arbetet med att försöka få i ordning båten. Tillsammans försökte vi strukturera upp alla utrymmen bättre så att det inte skulle bli samma kaos som sist vi var ute och seglade. Man måste ju ha med sig massvis med olika “bra ta ha” prylar ombord eftersom man måste kunna klara sig på egen hand i många lägen. Det blir ju dock lite värdelöst när man ändå inte kan hitta den där lilla metallbiten som man “vet att man har någonstans” när det väl är dags. Efter ett par dagars slit kändes det dock som om det aldrig varit så bra ordning ombord, -tack Jens och Leo!.

Vid det här laget hade vi börjat få slut på maten vi handlat innan vi åkte ut till marinan. Så vi kastade loss och seglade mot Frontreras, huvudorten i floden, 7 sjömil bort. Där började vi arbeta på min att göra lista. Jag har den uppdelad i tre kategorier. Kategori ett är de sakerna som måste vara fixade innan man ger sig ut, det allra viktigaste, till exempel lämnspumpen. Kategori två är bra att göra listan. Saker som inte direkt påverkar säkerheten men som vore sköna att ha ordnat. Tillexempel lacka och måla båten. Kategori tre är en lista på saker jag skulle vilja göra. Självklart vore det skönt att göra allt på hela listan och segla med en båt som är helt fixad. tyvärr funkar det inte riktigt på det viset. Det är bara att fixa det viktigaste och sen ut och segla och uppleva lite ifall man inte vill bli hängande i en marina i åratal.

Efter två veckors slit kunde vi så bocka av allt det viktigaste och vi påbörjade vår resa ut ur Guatemala. Tyvärr fördröjdes det hela lite, bland annat på grund av att jag fick en liten släng magsjuka. Måndagen den 30 mars åkte vi i alla fall genom Rio Dulces Canyon. Man seglar båten mellan 100 meter höga klippor med kalksten och djungel; en helt fantastisk upplevelse.

Väl igenom floden ligger Livingstone, staden där man klarerar ut ur Guatemala. När så papperna var iordning gick vi för att få oss en helt fantastisk fisk och sakdjurssoppa, en tallrik fylls till bredden med en hel fisk, krabbor musslor snäckor och allt möjligt annat gott ni kan tänka er!  Morgonen därpå lättade vi så ankar och satte kurs mot Utila, Honduras. Seglatsen var ganska tråkig. Det blåste långa stunder ingenting och vi fick gå mycket för motor. Tyvärr fick jag inte igång autopiloten så det blev till att handstyra hela natten. När vi närmade oss Utila onsdag morgon började det till vår glädje att blåsa igen. Tyvärr motvind och det blev några timmars kryssande innan vi kunde segla in i ankringsviken.

Utila är ön där man antingen festar eller dyker, eller bägge. Dessutom har hondurianerna just nu sin största fest helg på hela året så stämningen är på topp. Vi skall försöka ta dykcert här alla samman ifall Jens öron tillåter den saken. Jag ser verkligen fram emot att få kunna andas där nere i det blå. Dessutom är det säkert massor man missar om man seglar runt utan att ordentligt kunna hälsa på alla varelser där nere i djupet.

Varma hälsningar (runt 30 grader)

P.S. Eftersom jag inte kom att lägga upp inlägget direkt när jag skrivit det så har det fortsatt att hända grejor. Vi har börjat dykkursen. Allt gick bra och vi har fått vårt Open Water Certifikat. Vi har även fortsatt på Advanced Open Water där man får dyka ned till 30 meter och lära sig några specialinriktningar. I skrivande stund har vi precis kommit hem ifrån vårt nattdyk. En helt underbar upplevelse i tyngdlöshet. Korallerna får helt andra färger på natten och marelden var fantastisk. Imorgon skall vi dyka på ett vrak som ligger nere på 30 meter, det blir nog väldigt spännande det också! Nu skall jag få mig en välförtjänt iskall öl. D.S.

Oskar

So, I guess you’re all excited to know what’s up with me and my crew. We came back to the boat the 16th of March. We had a lot of cleaning to do before we could even move into the boat agian. It also took long time to organize all the stuff that I have lying around. Now it feels really nice again, almost like home…

So, when the boat was cleaned up, we started to work on my list of stuff that had to be taken care of before we could set sails. It lead to two weeks of hard work in the Rio before we set sail down river to clear out of Guatemala.

We set sails the 30th of March towards Utila, Honduras. 31 hour later we could spot land. Really nice to be back in this nice island. Since we came we have been taking our scubasiving course, partyed a lot and just had a really good time. We just came back for a really cool night dive, amazing how cool the ocean is on the night! That’s part of the reason that the English version is so short. But stay tuned the upcomming days for some pictures from the trip

Cheers
Oskar

English version below…
De senaste dagarna har jag gjort en hel del inköp till båten ifrån eBay. Det är allt ifrån reservdelar till motorn, en ny kartplotter, och lite schysta hattar… På lördag flyger jag till Florida. När jag kommer till dit skall jag bo hos Emily, en vän vi mötte via CouchSurfing sist vi åkte till Florida.
Innan lördag återstår det en vecka med flytt, att säga adjö till vänner samt att försöka få ordning på alla papper och alla prylar som skall med till Guatemala.

Jag har pratat lite grand med Jens och Leo. De skall möta mig i San Pedro Sula, Honduras, dit jag flyger den 16 mars ifrån Florida. Vi tar oss därifrån vidare till båten. Förhoppningsvis är allt som det skall ombord, förutom att vi kommer behöva skrubba rent allting med väteperoxid och klorin för att få bort allt mögel. Det är dock inget konstigt att en båt som står oanvänd så pass länge i tropikerna får lite mögel ombord…

En trevlig nyhet är att vi blir tre stycken på resan ifrån Panama mot Tahiti. Det är min vän och arbetskamrat som jag mötte på cocktailbaren jag arbetade på i Köpenhamn. Stefan Stöjberg Krogh heter denna glada danska kock och kommer bli ytterst bra sällskap ombord på den långa seglatsen över Stilla Havet. Stefan möter upp i slutet av april i Panama.

Lite nervöst är det hur som helst just nu. Det kommer nog inte släppa för än jag är på plats ombord på Southwind igen och ser så att hon flyter…

Oskar

The Last week in Sweden…

The last day’s Ive been buzy shopping at eBay. It’s for exapmle spare engine parts, a new chart plotter and some nice hats… When I arrive in Florida I’ll stay with Emily, a friend I met at CouchSurfing the last time we we’re there.Before saturday I have to move apprtments, say goodby to my friends, and get all the paper works and stuff ready for Guatemala.

Oskar

English version below…
Slutade mitt jobb förra lördagen, men jag var tvungen att åka över till Köpenhamn för att gå till banken. Jag passade på samma gång på att besöka BådeiBella, Danmarks båtmässa ute på Bella Center.

Det var ganska trevligt till en början, speciellt eftersom jag fick presspass och slapp inträdet, “Jeg skriver för den svenske seilblogg medvinden.com”. Kikade på lite prylar, nya flashiga Hallberg Rassys och försökte ragga sponsorer. Tröttnade efter ett tag då den mer inriktar sig till semesterseglare och motorbåtsfolk.

Hittade dock på lite schyssta dojor. Per-Ivar försöker få till ett seglarskorsobligatorium ombord. Jag vet inte hurvida det kommer att lyckas, men det fanns i alla fall ett ganska snyggt utbud på mässan;

I stoped at my job last Saturday, but I had to go over to Copenhagen to visit the bank. So, while I was there, I payed a visit to the Danish boat show, BådeiBella.

The picture shows some sailing shoes that I found. Per-Ivar want all crew to be obliged to wear them. I don’t know if he’ll succied, but they had some nice ones at the show…

English version below…
Som tidigare meddelats har Anders Gemmel sagt jag till att segla med ifrån Panama. Nu har även Per-Ivar hoppat på projektet. Igen kan man säga då det var Per-Ivar och jag som först planerade resan tillsammans efter en skidsäsong i Alperna 2007. Per Ivar kommer hoppa på i Tahiti i mitten av sommaren.

Det är oerhört kul att få in lite folk som är genuint peppade på seglatsen. Det har under höst och vår känts lite tungt emellanåt att vara ensam om att dra ihop det hela. Det var också en anledning till att jag inte ville segla över Stilla Havet utan en fast First Mate. Det är viktigt att besättningen är peppad så att man kan stötta varandra när det känns tungt, vilket det ju kan göra ibland.

Hur om helst har jag skrivit lite om besättningen här för er som är nyfikna… Har även gett Per-Ivar och Anders egna logins till bloggen, så i framtiden kommer det säkert lite inlägg ifrån dem!!

I’ve now known that Ander Gemmel, a very old friend of mine, will join me in Panama and be my First Mate on the trip towards Australia. A couple of days ago, another friend, Per-Ivar, said that he will join us in Tahiti this summer. Per-Ivar were into the project when we first started planning in 2007, and I always hoped that he would come and sail with me!

It’s really nice to get other people into the project. During the autumn and spring, I’ve been all alone in the planning which can be tough some times. I didn’t want to plan a South Pacific crossing without a first mate that would be on for all of the trip. It’s important that the crew is dedicated so that you can help each other to stay positive when you’re feeling blue.

I gave both Per-Ivar and Anders logins to the blog, we can all look forward into some post from them in the future!!